Ceremonierna, har det sagts, håller på att ta över de olympiska spelen! Nåja, det är kanske något överdrivet, men det är förvisso sant att framför allt öppningsceremonierna men också avslutningsceremonierna sedan Moskvaspelen 1980 blivit alltmer av ett underhållningsspektakel. Redan i de antika spelen var emellertid ceremonierna viktiga så det är knappast ett modernt påfund, och dagens olika ceremoniella beståndsdelar fastslogs redan i samband med sommarspelen i Antwerpen 1920. Spår av de antika spelens ceremoniel syns för övrigt i de moderna spelens ceremonier, mest notabelt är olika kopplingar till spelens grekiska ursprung. Det är med andra ord läge för en uttömmande studie av de olympiska öppnings- och avslutningsceremoniernas kulturella och identitetsmässiga signifikans, inom och utanför idrotten. Och kanske tänkte Björn Sandahl att det var det som bjöds när han öppnade kuvertet från idrottsforum.org och drog fram boken med titeln Olympic Ceremonialism and the Performance of National Character: From London 2012 to Rio 2016 (Palgrave Macmillan). Men författaren, kultursociologiprofessorn Rodanthi Tzanelli vid University of Leeds, är av allt att döma ganska långt ifrån att uppfylla den förhoppningen. Det är inte så att hennes bok är dålig, menar vår recensent, tvärtom; analyserna är klarsynta, logiska och relevanta och boken kan varmt rekommenderas. Men perspektivet är alldeles för för snävt. Och, allvarligast av allt, det femte och avslutande kapitlet saknas i boken.