För ett halvsekel sedan, år 1974, framhöll Olle Halldén, legendarisk lektor i pedagogik vid Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH), att skolämnet gymnastik (dagens idrott och hälsa) ”på något sätt förblivit en isolerad ögrupp utanför de teoretiska ämnenas omhuldade fastland.” Ämnet var ”en arkipelag, dit kunskapsämnenas lärar- och forskningsföreträdare inte i första hand sökt sig” (Halldén, 1974, 18). Gymnastikens forskningsförankring låg vid den tiden inte i samhällsvetenskap, utan i medicinsk vetenskap, främst fysiologi. Det samhällsvetenskapliga utforskandet av gymnastik var begränsat, men inte helt obefintligt. Några år tidigare, i februari 1967, anordnade dåvarande Skolöverstyrelsen (motsvarande dagens Skolverk) ett gymnastikpedagogiskt symposium, där pedagoger, jämte fysiologer, fick möjlighet att yttra sig om ”gymnastikämnets målsättning och utformning samt i anslutning härtill lämpliga forskningsuppgifter”(Engström, 1969, 1). Detta utgjorde startpunkten för systematisk pedagogisk utforskning av skolämnet idrott och hälsa (som det kom att benämnas 1994).