Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH

Syftet: Syftet med denna studie var att studera relationen mellan motivation, närvaro och prestation hos elever på två specialidrottsgymnasium. 

Frågeställningar:

– Finns det något samband mellan motivation (inre, yttre & amotivation) och närvaro?

– I hur stor grad skiljer sig motivationen bland specialidrottseleverna utifrån kön och årskurs?

– Finns det något samband mellan specialidrottselevernas inre motivation och prestation?

Metod: Urvalet för studien bestod av gymnasieelever mellan 15 och 19 år från två olika idrottsgymnasium (NIU) i Stockholms län. Deltagarna kom från blandade klasser mellan årskurs 1-3. Gymnasieeleverna tillhörde specialidrottsklasser med olika idrotter som inriktning. För att mäta elevernas motivationsnivå användes självskattningsskalan Sport motivation scale II (SMS II), självskattningskala för närvaro och för att mäta upplevd prestation, The Attainment of Sport Achievement Goals Scale (A-SAGS). För att se om det fanns ett statistiskt samband mellan inre motivation, närvaro och prestation användes Pearsons korrelation. Gruppjämförelser gjordes med två olika tester oberoende T-test och oberoende Anova.

Resultat: Det fanns inget statistiskt samband mellan motivation och närvaro. Dock fanns det ett statistiskt signifikant samband mellan inre motivation och prestation. Elever som hade en större inre motivation presterade bättre. Det fanns även ingen statistisk signifikant skillnad mellan kön och motivationsnivån (RAI). Det fanns inga statistiskt säkerställda skillnader mellan årskurser i motivation.

Slutsats: Studien visar att motivation är en viktig faktor. Det innebär för att en idrottare ska utvecklas över hela skoltiden, behöver skolor arbeta för att främja elevernas/idrottarens motivation.