Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH

Syfte och frågeställningar:

Syftet med studien var att undersöka vad som motiverar idrottare med en främre korsbandsskada till rehabilitering. Ytterligare ett delsyfte var att undersöka vad som motiverar dessa idrottare till fysisk aktivitet.

1. Hur ser skillnaderna ut mellan inre och yttre motivation för rehabilitering, fysisk aktivitet och totalt (rehabilitering + fysisk aktivitet)?
2. Hur ser sambanden ut mellan rehabilitering och fysisk aktivitet för inre och yttre motivation?
3. Hur ser förekomsten av amotivation ut?

Metod:

För insamling av data valdes en kvantitativ metod i form av en enkät. Enkäten konstruerades efter befintliga motivations- och rehabiliteringsenkäter. Inre och yttre motivation samt amotivation undersöktes. Olika sjukgymnastkliniker, läkarmottagningar och idrottskadecenter kontaktades runt om i Stockholm. Sjukgymnasterna på respektive klinik delade ut enkäterna till deltagarna under deras rehabiliteringssessioner. Enkäten fanns även som nätversion och delades bland annat ut via Gymnastik- och idrottshögskolans interna e-post, olika idrottsforum och dylikt. Totalt deltog 47 personer i studien. För de jämförande analyserna användes t-test och för sambandsanalyserna Pearsons korrelationskoefficient.

Resultat:

En skillnad mellan den sammanlagda inre och yttre motivationen kunde ses för rehabiliterig, fysisk aktivitet och totalt (rehabiliterig + fysisk aktivitet) (p < 0,05). Sambandet mellan rehabilitering och fysisk aktivitet för den sammanlagda inre motivationen var lågt (r = 0,24). Sambandet mellan rehabilitering och fysisk aktivitet för den sammanlagda yttre motivationen var högt (r = 0,66). Det mest frekventa svaret för amotovation var 1 (stämmer inte alls) på samtliga frågor.

Slutsats:

Den vanligast förekommande motivationstypen vid rehabilitering och fysisk aktivitet var den inre motivationen. Den yttre motivationen var delvis förekommande. Amotivation förekom i mycket låg omfattning. Dock är studiens resultat inte generaliserbara till andra populationer och studien borde därför göras om och då i en större omfattning. En mer utvecklad och förbättrad kartläggning av i vilken omfattning de olika motivationstyperna förekommer hos rehabiliterande idrottsutövare skulle öppna möjligheter till en ökad möjlighet till motivation hos skadade individer och hjälpa dem att återigen bli fysiskt aktiva.