Avhandlingen handlar om barns (10–12 år) villkor för delaktighet i, om och genom rörelse i skolan utanför ämnet idrott och hälsa. Utgångspunkten är att skolan i hög grad reglerar när barn förväntas röra sig och när de ska vara stilla, utifrån en vuxencentrerad syn på rörelse. Detta riskerar att osynliggöra barns egna erfarenheter av rörelse.
Studien är förankrad i barndomssociologi, där barn ses som kompetenta aktörer vars perspektiv bör tas på allvar. Avhandlingen bygger på fyra delstudier där barns erfarenheter och uttryck av rörelse i skolan samt lärares förhållningssätt undersöks genom deltagande metoder, observationer och intervjuer, samt en reflekterande studie om forskningspraktiken.
Resultaten visar att barns möjligheter till rörelse formas av normer kring kön, idrott och hälsa samt klassrummets stillhetsnormer. Under rasterna dominerar idrottsnormer, särskilt kring fotboll, vilket gynnar vissa barn, ofta pojkar med hög idrottslig status, medan andra barns rörelsemöjligheter begränsas. Därtill kan vuxnas syn på fysisk aktivitet främst som ett medel för hälsa upplevas som krav av vissa barn.
I klassrummet skapar barn egna möjligheter till rörelse genom att navigera stillhetskrav, men alla barn har inte förmågan och riskerar att gå miste om möjligheten att röra sig. Lärares förhållningssätt till elevinitierad rörelse i klassrummet påverkas av krav på ordning, tid och kunskapsresultat, vilket gör att rörelse ofta underordnas skolarbetet.
Sammantaget visar avhandlingen hur barns rörelse i skolan kan begränsas av normer och betonar vikten av att inkludera barns perspektiv för att skapa mer jämlika rörelsepraktiker.