Artikeln diskuterar den svenska politiken gentemot romer under 1900-talet. En politik som tydligt illustrerar de villkor som gäller för att räknas som en del av befolkningen, samt vilka strategier som har använts för att omvandla de nya medlemmarna till nyttiga medborgare. I dessa processer har romer inordnats i såväl exkluderande som inkluderande kategorier, såsom lösdrivare, oönskade utlänningar och tiggare respektive medborgare, flyktingar och invandrare. Oavsett politikens målsättning har den dock legitimerats utifrån en gammal, och alltjämt reproducerad, berättelse om romer som en unik och problematisk grupp. I artikeln kombineras historiografiska perspektiv som under lång tid var åtskilda i romska studier, migrationshistoria och välfärdshistoria, med syftet att inordna romers historia i dessa breda fält. Framställningens tyngdpunkt ligger i perioden då denna politik fick fotfäste i Sverige: 1960- och 1970-talet.