Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH

AIM: Recurrent pain of unknown origin is a major problem in children. The aim of the present review was to examine the hypothesis of negative stress as an aetiology of recurrent pain from different aspects.

METHODS AND RESULTS: Epidemiological studies, clinical experience and hormonal data give support for such a hypothesis. Negative stress as a tentative aetiology for recurrent pain is reviewed. Stress, muscular tension, the startle reaction and its tentative relation to pain is illuminated. Deviations of hormonal secretion supporting a stress aetiology is mentioned. The role of central sensitization for recurrent pain is discussed. Possible aetiological implications of recurrent pain as a local symptom or a general disorder are presented. Brain changes due to stress is shortly reviewed. Stress and pain in the clinic are highlighted. The importance of biological, psychological and social factors, as well as genetic elements, are-Ddiscussed.

CONCLUSION: Stress elicits neurobiological mechanisms. They may lead to many neurophysiological deviances. Increase of muscle tension and neuromuscular excitability and enhanced startle reaction may be of importance for recurring pain. The identification of stress as a primary cause of recurrent pain can have huge implications for understanding signs and treatment in clinical practice. This article is protected by copyright. All rights reserved.

OBJECTIVE: Compare the long-term effects of two different individualised physical activity interventions in hip or knee osteoarthritis patients.

DESIGN: Randomised, assessor-blinded, controlled trial.

SETTING: Primary care.

SUBJECTS: Patients with clinically verified hip or knee osteoarthritis, <150 min/week with moderate or vigorous physical activity, aged 40-74.

INTERVENTION: The advice group (n = 69) received a 1-h information and goalsetting session for individualised physical activity. The prescription group (n = 72) received information, goalsetting, individualised written prescription, self-monitoring, and four follow-ups.

MAIN MEASURES: Physical activity, physical function, pain and quality of life at baseline, 6, 12 and 24 months.

RESULTS: There were only minor differences in outcomes between the two groups. For self-reported physical activity, the advice group had improved from a mean of 102 (95% CI 74-130) minutes/week at baseline to 214 (95% CI 183-245) minutes/week at 24 months, while the prescription group had improved from 130 (95% CI 103-157) to 176 (95% CI 145-207) minutes/week (p = 0.01 between groups). Number of steps/day decreased by -514 (95% CI -567-462) steps from baseline to 24 months in the advice group, and the decrease in the prescription group was -852 (95% CI -900-804) steps (p = 0.415 between groups). Pain (HOOS/KOOS) in the advice group had improved by 7.9 points (95% CI 7.5-8.2) and in the prescription group by 14.7 points (95% CI 14.3-15.1) from baseline to 24 months (p = 0.024 between groups).

CONCLUSIONS: There is no evidence that individualised physical activity on prescription differs from individualised advice in improving long-term effects in patients with hip or knee osteoarthritis.

OBJECTIVE: To compare the responsiveness of two unilateral lower-limb performance-based tests, the one-leg rise test and the maximal step-up test, with the bilateral 30-second chair-stand test and the self-reported measure of physical function (HOOS/KOOS). Specific aims were to evaluate responsiveness, floor/ceiling effect and association between the instruments.

METHOD: Data was included from 111 participants, mean age 61.3 years (8.3), with clinically verified hip or knee osteoarthritis, who reported less than 150 minutes/week of moderate or vigorous intensity physical activity. Responsiveness, how well the instruments captured improvements, was measured as Cohen's standardised mean difference for effect size, and was assessed from baseline to 12 months following a physical activity intervention. Other assessments were floor and ceiling effects, and correlations between tests.

RESULTS: The maximal step-up test had an effect size of 0.57 (95% CI 0.37, 0.77), the 30-second chair-stand 0.48 (95% CI 0.29, 0.68) and the one-leg rise test 0.12 (95% CI 0.60, 0.31). The one-leg rise test had a floor effect as 72% of the participants scored zero at baseline and 63% at 12 months. The correlation between performance-based tests and questionnaires was considered to be minor (r = 0.188 to 0.226) (p = 0.018 to 0.048).

CONCLUSION: The unilateral maximal step-up test seems more responsive to change in physical function compared to the bilateral 30-second chair-stand test, although the tests did not differ statistically in effect size. The maximal step-up test provides specific information about each leg for the individual and allows for comparison between the legs.

BACKGROUND: Young adults with mobility disability (MD) are less likely to engage in regular physical activity (PA) compared with their able-bodied peers and inactive adults with a MD are more likely to report one or more chronic diseases compared to those who are physically active. Despite the vast amount of research published in the field of PA interventions over the past decades, little attention has been focused on interventions aiming to increase PA among individuals with MD. Thus, we propose to compare the effects of an eHealth program compared to a usual care supervised health program on levels of PA and other health behaviors.

METHODS: The current intervention will use a randomized controlled trial (RCT) design with two treatment groups (an eHealth program and a usual care supervised health program) in young adults with newly acquired MD. In total, 110 young adults (aged 18-40 years) with a MD, acquired within the past 3 years, will be recruited to participate in a 12-week intervention. The primary study outcome is accelerometer-measured time spent in moderate to vigorous PA. Secondary outcomes includes health-related quality of life, depression, stress, fitness, body composition, diet, musculoskeletal pain, motivation to exercise and work ability.

DISCUSSION: There is a lack of RCTs investigating effective ways to increase levels of PA in young adults with MD. Increased levels of PA among this physically inactive population have the potential to substantially improve health-related outcomes, possibly more so than in the general population. The trial will put strong emphasis on optimizing exercise adherence and investigating feasibility in the two treatment programs. The Ethical Review Board (EPN) at Karolinska Institutet has approved the study (2017/1206-31/1).

TRIAL REGISTRATION: International Standard Randomised Controlled Trial Number (ISRCTN), reference number ISRCTN22387524 . Prospectively registered February 4, 2018.

Sammanfattning

Syfte och frågeställningar

Studiens syfte var att undersöka muskelaktiveringen i tre muskler (övre trapezius (ÖT), serratur anterior (SA) och nedre trapezius (NT)) under sex olika skulderstabiliserande övningar samt undersöka eventuella sidoskillnader. Syftet var även att undersöka om specifika skulderstabiliserande övningar i slyngor kunde öka aktiveringen i främst SA samtidigt som aktiveringen i ÖT minskar, hos friska individer, jämfört med nuvarande rekommenderade övningar på stabilit underlag. Aktiveras SA och NT mer vid slyngbaserade övningar än vid övningar på stabilt underlag? Visar studiens slyngövningar mindre aktivering i ÖT än övningar på fast underlag? Ses någon sidoskillnad mellan höger och vänster kroppshalva under utförandet av samtliga skulderstabiliserande övningar?

Metod

Tio friska kvinnor (medelålder 36år) deltog i studien. Aktiviteten i tre muskler (ÖT, SA, NT) registerades billateralt under sex olika skulderstabiliserande övningar med elektromyografi (EMG). Tre av övningarna genomfördes i redcord slyngor och tre övningar på fast underlag, dvs på golv eller mot en vägg. Två övningar gjordes i stående, två övningar i fyrfotaposition och en i ryggliggande. För att jämföra aktiveringsgraden i muskulaturen under de olika övningarna normaliserades EMG-data till % av maximal viljemässig kontraktion (MVC) för respektive muskel.

Resultat

Slyngövningarna UF och UA visade signifikant lägre aktiveringsgrad i SA jämfört med de övningarna PuP (p<0.001 och p<0.001) och WS (p<0.001 och p<0.001) som utfördes på fast underlag. Slyngövningen PuPR visade ingen signifikant skillnad i SA aktiveringsgrad jämfört med PuP (p=0.30). ÖT aktiviteten var signifikant lägre under slyngövningen utfall med abduktion (UA) jämfört med ryggliggande protraktion (PRO) (p<0.001) och push up plus (PuP) (p<0.001). Av de utvärderade övningarna var ÖT som minst aktiverad vid UF (0.3 % av MVC) och mest aktiverad vid PuPR (4.0 % av MVC). SA var som minst aktiverad vid UF (3.7%) och mest vid PuP (43.9%). NT var minst aktiverad vid Pup (-1.5%) och mest vid UF (9.7%). Ingen sidoskillnad sågs.

Slutsats

Utifrån resultaten från denna studie rekommenderas att friska personer som specifikt vill träna SA, utför skulderstabiliserande övningarna PuP, WS eller PuPR. Om personen dessutom vill genomföra en övning med låg aktivitet i ÖT samtidigt som aktiveringsgraden i SA är hög kan övningen PuP rekommenderas.

Syfte och frågeställningar

Huvudsyftet med denna studie var att se om ett vertikalhopp eller ett trippelhopp uppvisade större känslighet att identifiera skillnader mellan opererat och icke-opererat ben i jämförelse med ett horisontalhopp hos individer som genomgått främre korsbands(ACL)-rekonstruktion.

Studien syftade även till att undersöka om individens kön påverkade resultatet och om prestationen på de olika hoppen hade ett samband med isokinetisk benstyrka respektive det knäspecifika instrumentet KOOS, The Knee injury and Osteoarthritis Outcome Score.

Metod

17 försökspersoner, 9 män och 8 kvinnor (medelålder 28 år) deltog i studien. De hade alla genomgått primär unilateral ACL-rekonstruktion i genomsnitt 7 månader tidigare. Vid ett och samma mättillfälle utfördes ett isokinetiskt styrketest samt tre funktionella hopp: vertikalhopp (”Jump and Reach”), trippelhopp samt horisontalhopp. KOOS fylldes i av försökspersonerna runt samma tidpunkt (nätbaserat frågeformulär för utvärdering av patientens upplevelse av sitt knä och knärelaterade besvär).

Resultat

Vertikalhoppet uppvisade en högre sensitivitet i jämförelse med horisontalhoppet vid test 7 månader efter ACL-rekonstruktion.

Gällande de absoluta värdena (opererat ben) uppvisade både vertikalhoppet som trippelhoppet ett statistiskt samband med explosiv quadricepsstyrka (240grader/sekund), r=0,75 respektive r=0,73.

Inget samband kunde ses mellan hopp och resultatet på KOOS.

Inga könsskillnader hittades.

Slutsats

Resultaten visar att vertikalhoppet är ett mer sensitivt test för att identifiera funktionella nedsättningar i ACL-rekonstruerat knä i jämförelse med horisontalhoppet som ofta används som ”gold standard” i forskning och i den kliniska vardagen.

En enkel och billig testmetod för vertikalhoppet, ”Jump and Reach” som användes i denna studie visar liknande resultat på sensitiviteten i jämförelse med datoriserade mätmetoder som är dyra och ofta inte tillgängliga i sjukgymnastens kliniska vardag.

Syfte

Syftet med denna studie var att klarlägga om det finns något samband mellan anterior knälaxitet, mätt med KT-1000, och "funktion i sport och fritid" respektive "knärelaterad livskvalitet", enligt Knee injury and Osteoarthrits Outcome Score (KOOS), 6-8 månader efter en främre korsbandsrekonstruktion. Ett annat syfte var att studera om det föreligger någon könsskillnad avseende dessa parametrar.

Metod

Denna undersökning är baserad på ett prospektivt insamlat registermaterial från Svenska korsbandsregistret samt från Capio Artro Clinic´s IT-register avseende patienter som genomgått främre korsbandsrekonstruktion med hamstringsgraft.

Urvalet av patienterna (18-35 år) gjordes konsekutivt under åren 2010-2011 bland de ortopedkirurger som gjort flest antal operationer under denna period, vilket kom att omfatta 427 patienter. Baserat på inklusions- och exklusionskriterier kvarstod 100 patienter. En powerberäkning visade på behov av 58 patienter, 29 män och 29 kvinnor. En jämn fördelning, mellan män och kvinnor gjordes genom lottning. Anterior knälaxitet utvärderades med KT-1000 och "funktion i sport och fritid" samt "knärelaterad livskvalitet" med KOOS, 6-8 månader efter operation.

Resultat

Resultaten visade att anterior knälaxitet minskade i det opererade knäet samt att KOOS delskalor, "funktion i sport- och fritid" samt "knärelaterad livskvalitet" förbättrades. Inget samband kunde påvisas mellan anterior knälaxitet "funktion i sport- och fritid" och "knärelaterad livskvalitet", oavsett kön.

Slutsats

Vid utvärdering 6-8 månader efter främre korsbandsrekonstruktion påvisades inga signifikanta könsskillnader, varken gällande minskad knälaxitet eller förbättrad "funktion i idrott och fritid" respektive "knärelaterad livskvalitet".

Inget samband förelåg mellan anterior knälaxitet och "funktion i sport- och fritid" samt "knärelaterad livskvalitet" enligt KOOS.

New methods to screen for and identify early-stage dementia disorders are highly sought after. The purpose of this pilot study is to develop a study protocol for a dual-task test aimed at aiding the early detection of dementia disorders. We used the Timed Up-and-Go (TUG) test, which is a mobility task involving starting in a sitting position, standing up, walking three meters to cross a line on the floor, turning around, walking back and sitting down again. We combined TUG with the verbal task of naming different animals. Pilot study participants were 43 individuals with and without established dementia diagnoses who attended a clinic for memory assessment. Video-recorded test performances were systematically analysed. Deviant test performances concerning the interplay between test administration and participants' responses to the assessment instructions were revealed and led to refinements being made to the final study protocol. Exploration of the dual-task test outcome measures in a sub-sample of 22 persons, ten with and twelve without dementia, indicated that step-length and number of named animals after the turning point of the dual-task test might constitute appropriate measures for examining this kind of sample. We concluded that the refined study protocol is feasible for testing individuals undergoing initial memory assessments and healthy controls. Follow-up studies with larger samples are being carried out and will bring new knowledge to this area of research. It may also provide an opportunity for further studies exploring possibilities for broad clinical implementation.

Background The objective of this study was to provide preliminary measures of the distance between the supraspinatus, infraspinatus, and subscapularis footprints and the acromion, coracoacromial ligament, and coracoid process, during dynamic arm elevations through the entire range-of-motion.

BACKGROUND: The spasticity could lead to decreased functional capacity and changes in musculoskeletal tissue.

OBJECTIVE: To compare the Achilles tendon properties between the affected and contralateral limbs of participants with spasticity due to stroke and the healthy subjects.

METHODS: Fifteen individuals with ankle spasticity due to stroke and 15 healthy subjects were recruited. Maximal isometric ankle joint torque was obtained with an isokinetic dynamometer, and an ultrasound was used to determine tendon length, tendon cross-sectional area, and the medial gastrocnemius myotendinous junction displacement. The Achilles tendon strength, displacement, stress, strain, stiffness, and Young's modulus were obtained during a maximum voluntary isometric plantarflexion contraction.

RESULTS: There were no differences between Achilles tendon length among participants. Both limbs of participants with stroke showed reduced tendon cross-sectional area (~18%) compared to healthy limb. The affected limb showed decreased tendon strength (686 ± 293.3 N), displacement (10.6 ± 1.7 mm), Young's modulus values (849 ± 235.6 MPa), and lower stiffness (196.6 ± 67.6 N/mm) compared to the contralateral limb (strength, 1357.1 ± 294.8 N; displacement, 15.2 ± 5.5 mm; Young's modulus, 1431.8 ± 301.9 MPa; stiffness, 337.5 ± 98.1 N/mm) and to the healthy limb. The contralateral limb also showed decreased tendon strength (~26.2%) and stiffness (~21.5%) compared to the healthy group.

CONCLUSION: There is a decrement in Achilles tendon morphological and mechanical properties of the affected limb in individuals with spasticity due to stroke. The contralateral limb had a thinner tendon more compliant likely to physical activity reduction.

Abstrakt

Syfte:

Syftet med studien var att undersöka vilken behandlingsstrategi sjukgymnaster inom Stockholms läns landsting väljer vid diagnosen kronisk tendinos i akillessenans mellanportion.

Metod:

En webenkät utformades och skickades ut till totalt 2267 legitimerade sjukgymnaster inom Stockholms läns landsting, som sökts upp via Elektroniska katalogen, till. Enkäten är inte validitets- eller reliabilitetstestad. Frågorna i enkäten var egenkonstruerade och baserade på studiens syfte. För att stärka studiens interna validitet gjordes en pilotstudie. Enkätundersökningen genomfördes från 14-02-05 till 14-02-19. Samtliga variabler från den insamlade data sammanställdes i tabeller som antal observationer och procent. Sambandsanalyser har gjorts i standardiserade korstabeller där den statistiska analysen genomförts med Fishers exakta test.

Resultat:

Totalt 49 procent av sjukgymnasterna besvarade enkäten och av dessa angav 36 procent att de behandlar kronisk tendinos i akillessenans mellanportion. Excentrisk träning (64%), excentrisk/koncentrisk träning (20%) samt stötvåg (5%) var de tre behandlingsmetoder som de flesta av respondenterna angav som förstahandsval. Det var en signifikant skillnad i förstahandsval av behandlingsmetod beroende på hur länge sjukgymnasterna varit yrkesverksamma. Det förekom ingen skillnad mellan sjukgymnaster med specialistkompetens och de utan vid förstahandsval av behandlingsmetod. Majoriteten av respondenterna angav att de behandlar från sex till 10 veckor innan de byter behandlingsstrategi. Stretching, akupunktur och tejpning var de tre behandlingsmetoder som de flesta av respondenterna valde som parallella behandlingar. Den vanligaste kombination av förstahandsval och parallellbehandling var excentrisk träning med parallellbehandlingarna; stretching, akupunktur och tejpning. 56 procent av respondenterna angav att de alltid utvärderar smärta under pågående behandling och majoriteten av dessa tillåter alltid fortsatt fysiskt aktivitet, motion och idrott under behandlingsperioden.

Konklusion:

Studien påvisar att sjukgymnaster inom Stockholms läns landsting följer EBM avseende förstahandsval vid kronisk tendinos i akillessenans mellanportion. Studiens resultat påvisar även att det finns en skillnad i förstahandsval av behandlingsmetod beroende på hur länge sjukgymnasten varit yrkesverksam. Ingen skillnad påvisades dock gällande sjukgymnaster med specialistkompetens och de utan vid förstahandsval av behandlingsmetod. Majoriteten av sjukgymnasterna behandlar från sex till 10 veckor innan de byter behandlingsstrategi, oavsett förstahandsval av behandlingsmetod. De mest tillämpade parallella behandlingsmetoderna är stretching, akupunktur och tejpning. Dessa parallella behandlingsmetoder är mest förekommande i kombination med förstahandsvalen excentrisk träning och excentrisk/koncentrisk träning. Lite mer än hälften av sjukgymnasterna utvärderar alltid smärta och tillåter fysisk aktivitet, motion och idrott under behandlingsperioden.

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien var att undersöka upplevelsen av fysisk aktivitet hos personer med tarmstomi. Frågeställningarna var:

• Hur ser den fysiska aktivitetsnivån ut bland personer med tarmstomi?
• Upplever personer med tarmstomi att det sker en förändring i fysisk aktivitet efter operation?
• Vilka faktorer upplever personer med tarmstomi påverkar den fysiska aktiviteten?
• Vilken information samt uppföljning kring fysisk aktivitet får personer som genomgår en tarmstomioperation?

Metod

För att besvara syftet och frågeställningarna har en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer använts. 12 personer med tarmstomi, rekryterade genom ett lämplighetsurval från tre sjukhus i Stockholms län, deltog i studien. Deltagarna var mellan 30 och 84 år och var opererade för minst tre månader sedan vid tillfället för intervjun. Intervjuerna transkriberades och analyserades därefter genom en induktiv innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004).

Resultat

Innehållsanalysen resulterade i tre stycken huvudkategorier; tiden före operation, tiden efter operation samt information. Huvudresultaten var 1) att studiedeltagarna hade en hög fysisk aktivitetsnivå efter operationen. 2) Att den fysiska aktivitetsnivån hos studiedeltagarna var densamma eller något högre efter operationen men att vissa hade gjort ändringar i aktivitets eller miljöval. 3) Att studiedeltagarna inte såg stomin som ett hinder för fysisk aktivitet mer än i vissa särskilda miljöer men att den fysiska aktiviteten kunde påverkas av andra sjukdoms och operationsrelaterade orsaker. 4) Att studiedeltagarna hade fått information kring fysisk aktivitet i det direkt postoperativa stadiet men upplevde en avsaknad av information samt uppföljning i ett senare stadie efter operationen.

Slutsats

Resultaten i studien tyder på att en stomi inte behöver vara ett hinder för fysisk aktivitet. Vidare visar resultaten att det är viktigt med information och uppföljning för att personer med stomi ska kunna återgå till sin preoperativa nivå av fysisk aktivitet.

Sammanfattning

Syfte: Syftet med studien var att undersöka om patienter som har kronisk obstruktiv lungsjukdom, KOL, efter deltagande i KOL-skola under sju veckor blir mer aktiva i sin vardag och ökar sin fysiska aktivitetsnivå samt relatera detta till förbättring i livskvalitet och fysisk kapacitet. Frågeställningarna var om det efter 7 veckors KOL-skola går att se en förbättring av den fysiska aktivitetsnivån mätt med accelerometer samt om fysisk kapacitet och prestationsförmåga förbättras mätt med 6-minuters gångtest? Kan det även visa på förändring i aktiviteter i dagliga livet, ADL (Aktiviteter i dagliga livet) och livskvalitet mätt med Eq5d samt minska upplevda besvär vid KOL mätt med CCQ- Chronic COPD Questionaire?

Metod: Studien är en kvantitativ prospektiv cohort studie. Deltagarna i studien bestod av 25 patienter , kvinnor och män i åldrarna 45-90 år, med KOL i stadie 1-4. Patienterna deltog i en multidisciplinär KOL-skola under sju veckors tid med undervisning om KOL samt träning för kondition och styrka vid 12 tillfällen. Deltagarna utvärderades med accelerometer- en typ av rörelsemätare som mäter aktivitet i tre olika plan, 6-minuters gångtest, CCQ-chronic COPD questionnaire och Eq5ds hälsobarometer (0-100mm). Samtliga tester utfördes före och efter deltagandet i KOL-skolan. Accelerometermätningen skedde en vecka före starten samt en vecka efter avslut.

Resultat: Ingen signifikant förbättring kunde visas gällande fysisk aktivitetsnivå, steg/dag (N.S p=0,330), stillasittande tid (N.S p=0,055), perioder av stillasittande (N.S p=0,875). Den fysiska kapaciteten, prestationsförmågan mätt med 6-minuters gångtest ökade signifikant med i snitt 60 meter (p=0,0002). ADL och livskvalitet mätt med Eq5ds hälsobarometer visade på signifikant förbättring från i snitt 56 mm före till 64 mm efter KOL-skolan (p=0,022) och patienterna skattade sina besvär 0,29 poäng mindre efter deltagandet från i snitt 2,32 till 2,03 poäng av maxpoäng 6,0 (p=0,046).

Slutsats: Efter deltagandet i KOL-skolan under 7 veckor kunde studien påvisa en signifikant ökning i gångsträcka samt att patienterna skattade lägre besvär av andfåddhet vid fysiskt krävande aktiviteter. Patienterna förbättrade sitt psykiska välmående. Dock kunde ingen signifikant ökning i aktivitetsnivå, steg/dag påvisas men en tendens till att patienterna var mindre stillasittande kunde ses.

BACKGROUND: Most individuals with alcohol use disorder (AUD) do not seek treatment. Stigma and the desire to self-manage the problem are likely explanations. Exercise is an emerging treatment option but studies in non-treatment seeking individuals are lacking. We compared the effects of aerobic exercise, yoga, and treatment as usual (phone-based support) on alcohol consumption in non-treatment seeking adults with AUD.

METHODS: Three-group parallel, single blind, randomized controlled trial. 140 physically inactive adults aged 18-75 diagnosed with AUD were included in this community-based trial. Participants were randomized to either aerobic exercise (n = 49), yoga (n = 46) or treatment as usual (n = 45) for 12-weeks. The primary study outcome was weekly alcohol consumption at week 13 (Timeline Follow-back).

RESULTS: A significant decrease in weekly alcohol consumption was seen in all three groups: aerobic exercise (mean ∆ = - 5.0, 95% C = - 10.3, - 3.5), yoga group (mean ∆ = - 6.9, 95% CI = - 10.3, - 3.5) and TAU (mean ∆ = - 6.6, 95% CI = - 8.8, - 4.4). The between group changes were not statistically significant at follow-up. Per-protocol analyzes showed that the mean number of drinks per week reduced more in both TAU (mean ∆ = - 7.1, 95% CI = - 10.6, - 3.7) and yoga (mean ∆ = - 8.7, 95% CI = - 13.2, - 4.1) compared to aerobic exercise (mean ∆ = - 1.7, 95% CI = - 4.4, 1. 0), [F(2, 55) = 4.9, p = 0.011].

CONCLUSIONS: Participation in a 12-week stand-alone exercise program was associated with clinically meaningful reductions in alcohol consumption comparable to usual care (phone counseling) by an alcohol treatment specialist.

Bakgrund: Axelskador är vanligt förekommande inom idrott. Det finns ett tydligt samband mellan axelskador och idrotter som innefattar hand- och armrörelser ovanför huvudhöjd, som till exempel handboll. Axellederna utsätts för såväl hård fysisk kontakt som hög belastning vid repetitiva kaströrelser vilket ställer stora krav på axelledens strukturer. Prevalensen av aktuell eller tidigare axelskada rapporteras vara mellan 58 till 75 % hos spelarna.

Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur ett preventivt träningsprogram riktat mot riskfaktorer för skada i axelleden, utfört under åtta veckor i slutskedet av tävlingssäsong, påverkade prevalensen av överbelastningsskador i axelleden hos elithandbollsspelare i Sverige.

• Hur påverkas prevalensen av överbelastningskador och av allvarliga överbelastningsskador i axelleden under åtta veckor med samtidigt genomförande av ett preventivt träningsprogram för axelleden på elithandbollsspelare i Sverige?

Metod: Studien var av kvasi-experimentell design vilken bestod av sex mättillfällen under åtta veckor. Nio elithandbollslag aktiva i Mellansverige rekryterades, varav 110 av 162 tillgängliga spelare inkluderades vid studiestart. Exkludering under och efter studieperioden gjorde att analysen utfördes på ett färre antal spelare. Lagen delades in i interventions- (n = 48) eller kontrollgrupp (n = 32) genom stratifierat urval, medelålder (± SD) 22.0 (3.3) respektive 21.9 (4.0). Interventionsgruppen tilldelades ett preventivt träningsprogram bestående av tre övningar i syfte att förbättra riskfaktorer för axelskador hos ”overhead athletes”. Kontrollgruppen tilldelades ingen intervention. Träningsprogrammet utvärderades genom att analysera prevalensen av överbelastningsskada och allvarlig överbelastningsskada i axelleden mätt med en modifierad version av The Oslo Sports Trauma Research Centre Overuse Injury Questionnaire.

Resultat: Totalt 455 överbelastningssymtom rapporterades hos 42 spelare (53 %) varav 95 symtom var allvarliga hos 18 spelare (23 %). Prevalensen av överbelastningsskada minskade för både interventions- och kontrollgruppen från 42 % (95 % CI 28-56 %) till 25 % (95 % CI 13-37 %) respektive 53 % (95 % CI 36-70 %) till 31 % (95 % CI 15-47 %). Prevalensen av allvarliga överbelastningsskador minskade för både interventions- och kontrollgruppen från 15 % (95 % CI 5-25 %) till 6 % (95 % CI -1-13 %) respektive 19 % (95 % CI 5-32 %) till 13 % (95 % CI 1-24 %). Det fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna gällande prevalensen efter åtta veckors intervention. Allvarlighetspoängen minskade genomgående med en signifikant skillnad (p = 0.001) över tid för båda grupperna där kontrollgruppen förbättrades något mer. Det fanns en tendens till skillnad mellan grupperna (p = 0.064) gällande allvarlighetspoäng.

Slutsats: Resultaten av denna studie visar på att prevalensen av allvarlig överbelastningsskada i axelleden hos elithandbollsspelare i Sverige möjligtvis kan reduceras till viss del genom utförande av ett preventivt träningsprogram två eller fler gånger per vecka under åtta veckor. Prevalensen av allvarliga symtom för överbelastningsskada minskade till ett något lägre värde för interventionsgruppen. Skillnaden för prevalens av överbelastningsskada inom interventionsgruppen, undergrupperade på antal utförda förebyggande träningspass, var signifikant (p = 0.044). Allvarlighetspoängen minskade i båda grupperna under studien. Det fanns en tendens till signifikant skillnad mellan grupperna (p = 0,.064), där kontrollgruppen förbättrades något mer trots ett högre värde vid mätning vecka 8. Axelskada och dysfunktioner hos ”overhead athletes” kan orsakas av olika faktorer vilket innebär att även riskfaktorerna bakom var och en av dessa tillstånd kan variera. Det är därför viktigt att upplysa om att träningsprogrammets påverkan på individnivå kan se annorlunda ut jämfört med resultatet på gruppnivå i den större populationen.

Syfte och frågeställningar: Syftet med studien var att kartlägga hur fysioterapeuter i Sverige tillämpar rehabiliteringen efter en primär, främre korsbandsrekonstruktion. Vidare var syftet även att kartlägga huruvida tillämpningen av rehabiliteringen skiljer sig beroende på fysioterapeuters kliniska egenskaper. 

Metod: En kvantitativ, deskriptiv tvärsnittsstudie med en kvalitativ komponent, där deltagares fritextsvar analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys tillämpades. En enkät, framtagen tillsammans med en expertgrupp, skickades ut till fysioterapeuter med erfarenhet av korsbandsrehabilitering runt om i Sverige. För att ta reda på eventuella skillnader i tillämpningen av rehabiliteringen beroende på kliniska egenskaper hos fysioterapeuterna användes Chi2-test. 

Resultat: Enkäten besvarades av 146 fysioterapeuter. Rehabiliteringen efter en främre korsbandsrekonstruktion skiljer sig främst åt när det gäller rekommendationer kring gymbaserad träning under rehabiliteringens inledande fas, samt under vilka rehabiliteringsfaser balans-, koordination- och idrottsspecifik träning bör vara prioriterade att träna. Fysioterapeuter i Sverige har även delade åsikter gällande om, eller hur, övningar i öppen kinetisk kedja för quadriceps bör praktiseras under rehabiliteringens två första faser. Fysioterapeuter som träffar ett större antal patienter som genomgått främre korsbandsrekonstruktion per år, och fysioterapeuter med specialistkompetens, förefaller träffa patienterna mer frekvent samt använda valida och reliabla styrketest i större utsträckning än vad fysioterapeuter som träffar färre patienter och fysioterapeuter som ej innehar specialistkompetens gör. 

Slutsats: Resultaten visar att fysioterapeuter i stor utsträckning tillämpar främre korsbandsrehabilitering likartat. Det framkommer emellertid aspekter där tillämpningen skiljer sig åt. Resultaten antyder att rehabiliteringen efter en korsbandsrekonstruktion är komplex, och därmed skiljer sig individer emellan.

BACKGROUND: Chronic low back pain (CLBP) is an important cause for reduced daily physical activity (PA) and loss of quality of life, especially in women. In Suriname, a middle-income country in South America, the relationship between PA and CLBP is still unknown.

AIMS: To assess the level of PA in women with CLBP of different ethnicity, and to identify whether fear avoidance beliefs (FAB), disability, co-occurring musculoskeletal pain sites and various sociodemographic and lifestyle factors were associated with self-reported PA.

METHODS: A cross-sectional community-based house-to-house survey was conducted between April 2016 and July 2017. The survey followed the Community Oriented Program for Control of Rheumatic Diseases methodology. Selection criteria were being female of Asian-Surinamese, African-Surinamese or of Mixed ethnicity and aged 18 or older, living in an urban area, and reporting CLBP. Data was collected on PA, FAB, disability, co-occurring musculoskeletal pain sites, CLBP intensity and sociodemographic and lifestyle factors.

RESULTS: Urban adult women with current CLBP (N = 210) were selected. Nearly 57% of the population met the WHO recommendation on PA, with work-related PA as the largest contributor to total self-reported PA. Most women showed low FAB scores (FABQ-Work ≤34 (96.2%) and FABQ-PA ≤14 (57.6%)) and low disability levels (Oswestry Disability Index ≤20 (62.4%)). An inverse association between total PA and FABQ-Work (OR = 0.132, CI: 0.023; 0.750) was found. In contrast, total PA had a significant, positive association with disability (OR = 2.154, CI: 1.044; 4.447) and workload (OR = 2.224, CI: 1.561; 3.167). All other variables showed no association with total PA.

CONCLUSION: This was the first study in Suriname reporting that 43.3% of urban adult women with CLBP were physically inactive. Total self-reported PA is influenced by FABQ-Work, average to heavy workload and moderate to severe disability. In this study, PA-Work was the major contributor to total PA. Therefore, future longitudinal studies should evaluate different types and aspects of PA in relation to CLBP management.

Objectives: The aims were to determine, for the first time, the prevalence of low back pain (LBP) in urban and rural communities and to assess back beliefs and treatment-seeking behaviour in Suriname, a multi-ethnic country in the Caribbean community.

Methods: A cross-sectional community-based survey using the Community Oriented Program for the Control of Rheumatic Diseases methodology was performed between April 2016 and July 2017. Information was collected on LBP prevalence and LBP-related treatment seeking, beliefs about LBP [Back Beliefs Questionnaire (BBQ)], level of disability (Oswestry Disability Index) and the risk of developing persistent disabling pain (Start Back Screening Tool).

Results: A total of 541 out of 2902 individuals reported current acute or chronic LBP. It was more prevalent in urban (20.2%) than in rural (13.7%) communities, especially in females and older adults (>55 years of age). Individuals from rural areas [median BBQ = 18.00 (14.00-22.00)] had significantly more negative beliefs than the urban population [median BBQ = 25.00 (19.00-31.00); P < 0.001]. Maroons displayed more negative beliefs than Creole (P = 0.040), Hindustani (P < 0.001), Javanese (P < 0.001) and mixed ethnicity (P < 0.001) groups. At least 75% of the LBP population sought care, especially from a western health-care practitioner. Seeking treatment and having a higher risk of developing persistent disabling pain was significantly associated with more disability (P < 0.001). Age ≥45 years (P < 0.001), Indigenous ethnicity (P < 0.05) and functional disability (P < 0.001) were factors influencing treatment seeking.

Conclusion: Low back pain is a prevalent health problem in the Surinamese urban community, especially in older adults and among females. Most individuals experiencing LBP visited a western health-care practitioner and had more negative beliefs compared with other communities.

STUDY DESIGN: Descriptive.

OBJECTIVE: The present aim was to define accelerometer cut-point values for wrist-worn accelerometers to identify absolute- and relative-intensity physical activity (PA) levels in people with motor-complete paraplegics (PP) and tetraplegics (TP).

SETTINGS: Rehabilitation facility in Sweden.

METHODS: The participants were 26 (19 men, 7 women) with C5-C8, AIS A and B (TP) and 37 (27 men, 10 women) with T7-T12 (PP), AIS A and B. Wrist-worn accelerometer recordings (Actigraph GT3X+) were taken during seven standardized activities. Oxygen consumption was measured, as well as at-rest and peak effort, with indirect calorimetry. Accelerometer cut-points for absolute and relative intensities were defined using ROC-curve analyses.

RESULTS: The ROC-curve analyses for accelerometer cut-points revealed good-to-excellent accuracy (AUC >0.8), defining cut-points for absolute intensity (2, 3, 4, 5, 6, 7 METs for PP and 2 to 6 METs for TP) and relative intensity (30, 40, 50, 60, 70, and 80% for PP and 40-80% for TP). The cut-points for moderate-to-vigorous physical activity was defined as ≥9515 vector magnitude counts per minute (VMC) for PP and ≥4887 VMC/min for TP.

CONCLUSION: This study presents cut-points for wrist-worn accelerometers in both PP and TP, which could be used in clinical practice to describe physical activity patterns and time spent at different intensity levels.

STUDY DESIGN: Cross-sectional.

OBJECTIVES: This study aimed to describe and compare VO2 and energy expenditure at rest (REE) and during standardized sedentary, non-exercise physical activity, and exercise activities, in people with motor-complete tetraplegia (C5-C8). Further, REE and energy expenditure (EE) for the different activities were compared to data from a reference group of people with motor-complete paraplegia (T7-T12).

SETTING: Sweden.

METHODS: The sample of people with motor-complete tetraplegia consisted of 26 adults (seven women) with SCI, C5-C8 AIS A-B. REE and EE for the different activities were measured with indirect calorimetry. The results were further compared to people with motor-complete paraplegia.

RESULTS: Resting VO2 was 2.57 ml O2 kg-1 min-1, 2.54 for men and 2.60 for women. The VO2 or activity energy expenditure related to body weight increased three to four times during non-exercise physical activity compared to sedentary activities for the people with motor-complete tetraplegia, and up to six times during exercise activity. No significant differences were seen in resting or sedentary activity VO2 between the people with motor-complete tetraplegia and those with motor-complete paraplegia. Activities of daily life revealed no or small differences in VO2, except for setting a table, while the people with tetraplegia had ∼50% lower VO2 during exercise activities.

CONCLUSIONS: Non-exercise physical activities of daily life may be significant for increasing total daily EE in people with motor-complete tetraplegia. This might act to motivate the individual, and might be clinically important when designing adapted lifestyle intervention programs for the target group.

Syfte och frågeställningar:

Syftet med studien var att undersöka vad som motiverar idrottare med en främre korsbandsskada till rehabilitering. Ytterligare ett delsyfte var att undersöka vad som motiverar dessa idrottare till fysisk aktivitet.

1. Hur ser skillnaderna ut mellan inre och yttre motivation för rehabilitering, fysisk aktivitet och totalt (rehabilitering + fysisk aktivitet)?
2. Hur ser sambanden ut mellan rehabilitering och fysisk aktivitet för inre och yttre motivation?
3. Hur ser förekomsten av amotivation ut?

Metod:

För insamling av data valdes en kvantitativ metod i form av en enkät. Enkäten konstruerades efter befintliga motivations- och rehabiliteringsenkäter. Inre och yttre motivation samt amotivation undersöktes. Olika sjukgymnastkliniker, läkarmottagningar och idrottskadecenter kontaktades runt om i Stockholm. Sjukgymnasterna på respektive klinik delade ut enkäterna till deltagarna under deras rehabiliteringssessioner. Enkäten fanns även som nätversion och delades bland annat ut via Gymnastik- och idrottshögskolans interna e-post, olika idrottsforum och dylikt. Totalt deltog 47 personer i studien. För de jämförande analyserna användes t-test och för sambandsanalyserna Pearsons korrelationskoefficient.

Resultat:

En skillnad mellan den sammanlagda inre och yttre motivationen kunde ses för rehabiliterig, fysisk aktivitet och totalt (rehabiliterig + fysisk aktivitet) (p < 0,05). Sambandet mellan rehabilitering och fysisk aktivitet för den sammanlagda inre motivationen var lågt (r = 0,24). Sambandet mellan rehabilitering och fysisk aktivitet för den sammanlagda yttre motivationen var högt (r = 0,66). Det mest frekventa svaret för amotovation var 1 (stämmer inte alls) på samtliga frågor.

Slutsats:

Den vanligast förekommande motivationstypen vid rehabilitering och fysisk aktivitet var den inre motivationen. Den yttre motivationen var delvis förekommande. Amotivation förekom i mycket låg omfattning. Dock är studiens resultat inte generaliserbara till andra populationer och studien borde därför göras om och då i en större omfattning. En mer utvecklad och förbättrad kartläggning av i vilken omfattning de olika motivationstyperna förekommer hos rehabiliterande idrottsutövare skulle öppna möjligheter till en ökad möjlighet till motivation hos skadade individer och hjälpa dem att återigen bli fysiskt aktiva.

Syfte

- Syftet med denna systematiska litteraturstudie var att sammanställa forskning som utvärderar effekten av excentrisk träning samt jämföra excentrisk träning med alternativ behandling på smärta och funktion vid kronisk patellar tendinopati.

Frågeställningar

1. Vilken evidens finns idag för att excentrisk träning minskar smärta och förbättrar funktion hos personer med patellar tendinopati?

2. Vilken evidens finns idag för att excentrisk träning är mer effektiv gällande smärta och funktion jämfört med andra behandlingsstrategier hos personer med patellar tendinopati?

Metod

Sökning av litteratur gjordes i PubMed, Web of Science, Cinahl och AMED. 12 artiklar valdes ut för granskning enligt PEDro scale. Poängbedömningen omsattes till SBUs mall för bevisvärde för evidensgrad och sammanställdes i tabellform med rubrikerna syfte, urval, metod, statistik, resultat, slutsats och primära utfallsvariabler.

Resultat

Resultatet av denna litteraturstudie visar en indikation på att excentrisk träning minskar smärta och ökar funktion hos personer med patellar tendinopati. Jämfört med annan behandling är excentrisk träning lika effektivt som kirurgi, Heavy Slow Resistance och mer effektiv än kortisoninjektion vid långtidsuppföljning. En artikel hade högt bevisvärde och elva medelhögt.

Slutsats

Nuvarande forskning ger en indikation på att excentrisk träning ger en minskning av smärtan och ökad funktion hos personer med patellar tendinopati, dock kan man om möjligheten finns använda sig av andra behandlingsmetoder som visat sig ge samma effekt. För att säkerställa effekten gentemot andra behandlingsmetoder behövs fler studier med hög kvalité som jämför samma metoder. I dagsläget är det för få studier som faktiskt jämför samma saker vilket gör det svårare att med säkerhet säga att excentrisk träning är bättre än annan behandling.

Syfte

Syftet med denna studie var att med intramuskulär elektromyografi utvärdera aktiveringsgraden i transversus abdominis (TrA) och rectus abdominis (RA) vid utförandet av olika stabiliseringsövningar samt att undersöka hur graden av aktivering påverkas av specifika instruktioner.

Metod: Tio kvinnliga, fysiskt aktiva personer (27.1 ± 5.5 år, 1.74 ± 0.05 m, 67.1 ± 8.6 kg) fick utföra sex olika stabiliseringsövningar (fyra i ryggliggande och två i knäfyrfota) med tre repetitioner på varje övning. Försökspersonen (fp) fick utföra övningarna i två omgångar. Omgång ett utan och omgång två med specifik instruktion, den specifika instruktionen var; ”dra in den nedre delen av magen, den under naveln” (abdominal hollowing) för att aktivera Tr A. Intramuskulära trådelektroder fördes in bilateralt i TrA och RA med hjälp av en injektionsnål under guidning av ultraljud. Elektromyografi (EMG) mättes under den mittersta sekunden av övningen (i kvarhållen slutposition) och normaliserades mot maximal viljemässig kontraktion (MVC) och vilovärde.

Resultat: Effekten av instruktion var signifikant i betraktandet av muskel och övning (p<0,05). I samtliga övningar utom övning 4 (unilateralt bäckenlyft) påverkade instruktioner signifikant muskelaktiviteten i TrA (p<0,05), men inte i någon av övningarna i RA (p>0,05).

Medelvärdet av den normaliserade EMG-aktiviteten i TrA varierade i övning 1 till 6 utan instruktioner mellan 2,9 % (± 4,4) och 39,5 % (± 20,0). Med instruktion varierade den procentuella aktiviteten i TrA mellan 15,2 % (± 14,7) och 45,6 % (± 23,5). I RA varierade medelvärdet utan instruktioner mellan 0,3% (± 0,8) till 9.8 % (± 27,4) och med instruktioner 2.4 % (± 2,9) till 11,3% (± 28.5).

Slutsats; Det går att med hjälp av instruktioner selektivt öka aktiveringsgraden i TrA i majoriteten av valda stabiliseringsövningar i krokligg och knäfyrfota.

BACKGROUND: Regular exercise has been shown to have beneficial health effects in cancer survivors, including improving quality of life and other important health outcomes. However, providing people with cancer with easily accessible, high-quality exercise support and programs is a challenge. Therefore, there is a need to develop easily accessible exercise programs that draw upon the current evidence. Supervised, distance-based exercise programs have the benefit of reaching out to many people whilst providing the support of an exercise professional. The aim of the EX-MED Cancer Sweden trial is to examine the effectiveness of a supervised, distance-based exercise program, in people previously treated for breast, prostate, or colorectal cancer, on health-related quality of life (HRQoL), as well as other physiological and patient-reported health outcomes.

METHODS: The EX-MED Cancer Sweden trial is a prospective randomised controlled trial including 200 people that have completed curative treatment for breast, prostate, or colorectal cancer. Participants are randomly allocated to an exercise group or a routine care control group. The exercise group will participate in a supervised, distanced-based exercise program delivered by a personal trainer who has undertaken specialised exercise oncology education modules. The intervention consists of a combination of resistance and aerobic exercises with participants completing two 60-min sessions per week for 12 weeks. The primary outcome is HRQoL (EORTC QLQ-C30) assessed at baseline, 3- (end of intervention and primary endpoint) and 6-months post-baseline. Secondary outcomes are physiological (cardiorespiratory fitness, muscle strength, physical function, body composition) and patient-reported outcomes (cancer-related symptoms, fatigue, self-reported physical activity), and self-efficacy of exercise. Furthermore, the trial will explore and describe the experiences of participation in the exercise intervention.

DISCUSSION: The EX-MED Cancer Sweden trial will provide evidence regarding the effectiveness of a supervised, distance-based exercise program for survivors of breast, prostate, and colorectal cancer. If successful, it will contribute to the implementation of flexible and effective exercise programs as part of the standard of care for people following cancer treatment, which is likely to contribute to a reduction in the burden of cancer on the individual, health care system and society.

CLINICALTRIALS: gov NCT05064670. Registered on October 1, 2021.

Sammanfattning

Syfte och frågeställningar: Syfte var att a) undersöka interbedömarreliabiliteten av testerna Neer sign (NS), Hawkins-Kennedy test (HKT) och Jobe test (JT), samt b) undersöka sambandet mellan resultatet vid NS, HKT och JT med resultatet vid muskuloskeletal ultraljudsundersökning hos patienter med subacromial smärta. Frågeställningarna var följande: Hur är interbedömarreliabiliteten för NS, HKT och JT? Vilken sensitivitet och specificitet har NS, HKT och JT som enskilda test respektive tillsammans i ett testbatteri för att diagnosticera subacromial smärta med muskuloskeletalt ultraljud som referensmetod? Hur väl samvarierar ett positivt impingementtest med ett onormalt lågt avstånd mellan humerus och acromion? Finns det någon skillnad av det acromiohumerala utrymmet (AHD) mellan personer med eller utan impingement i skuldran?

Metod: 18 forskningspersoner (fp) med skulderbesvär (medelålder 54 år, besvärsduration median 2,25 mån) rekryterades konsekutivt.  Under samma dag undersöktes fp av två sjukgymnaster med testerna NS, HKT och JT. Ultraljudsundersökning utfördes inom åtta dagar och användes som referensmetod vid uträkning av sensitivitet och specificitet för de kliniska testerna. AHD mättes med ultraljud och samvariansen mellan positiva impingementtester och ett onormalt lågt AHD mellan personer med och utan impingement beräknades.  

Resultat: Interbedömarreliabiliteten var måttlig för NS (k = 0,47) och bra för HKT (k = 0,61) samt JT (k = 0,67). Sensitiviteten för testerna tillsammans i ett testbatteri var hög (0,92) och specificiteten låg (0,40). JT var det enda testet som hade både hög sensitivitet (0,83) och hög specificitet (0,80). Det fanns ingen samvarians mellan ett onormalt lågt AHD och positivt impingementtest, däremot var det en signifikant skillnad mellan personer med och utan impingement i skuldran vad gäller hur stor procentuell del av AHD som de subacromiala strukturerna tog upp.

Slutsats: NS, HKT och JT hade måttlig till bra interbedömarreliabilitet men inte tillräckligt bra diagnostisk noggrannhet. De kliniska testerna skulle kunna vara användbara som ett testbatteri för att upptäcka impingement i skuldran om specificiteten kan förbättras. JT var det test som hade bäst diagnostisk noggrannhet.

Bakgrund: Att vara fysiskt aktiv är viktigt för den enskilda individen. Risken att drabbas av knäskada i samband med fysisk aktivitet ökar beroende på valet av aktivitet och antalet timmar aktiviteten utövas. Forskning visar på att aktiviteter och idrotter som innehåller pivoterande moment, accelerationer, decelerationer, hopp och landning är mer knäbelastande än aktiviteter och idrotter som inte innehåller dessa moment. Vid uppföljning och utvärdering av behandling efter en knäskada används i dag olika självskattningsformulär, patient-reported outcome, PRO. Ett i dag vanligt förekommande PRO formulär för utvärdering av aktivitetsnivå är Tegner Activity Scale, TAS. Flera i dag vanligt förekommande aktiviteter och idrotter saknas i TAS. Även vissa aktiviteter och idrotter med hög risk för knäskada saknas i TAS. I dagsläget finns ingen knärelaterad aktivitetsskala som innefattar de tjugo aktiviteter och idrotter med högst skadestatistik samt de mest utövade aktiviteterna och idrotterna i Sverige i dag. Behovet av en ny knärelaterad aktivitetsskala är stort.  

Syfte: Syftet med studien var att utveckla en ny innehållsvaliderad knärelaterad aktivitetsskala i PRO format.

Metod: Studien genomfördes i två steg. Först utarbetades en ny knärelaterad aktivitetsskala med Tegner Activity Scale, TAS, som grund. TAS jämfördes med deltagarstatistik från Riksidrottsförbundet samt från Svenska korsbandsregistret för att säkerställa att de mest frekvent förekommande aktiviteterna samt de med högst risk för knäskada återfinns i den nya skalan. Därefter tillfrågades experter ur de tre kategorierna: tränare, aktiva och fysioterapeuter med erfarenhet från respektive aktivitet och idrott. Experterna ombads att placera sin specifika aktivitet/idrott i den nya skalan utifrån aktivitetens/idrottens totala knäbelastande moment.

Resultat: Efter sammanställning av experternas svar korrigerades den nya aktivitetsskalan och den slutgiltiga aktivitetsskalan färdigställdes, Knärelaterad Aktivitets Skala, KAS. KAS innehåller de tjugo aktiviteter/idrotter med högst incidens för främre korsbandsskada samt de mest frekvent förekommande. I KAS finns 50 aktiviteter/idrotter att välja på. Uppdelningen i tävling och motionsidrott som finns i TAS har tagits bort liksom de arbetsrelaterade momenten. Fyra aktiviteter/idrotter återfinns på en högre nivå i KAS jämfört med TAS.  

Slutsats: En ny knärelaterad aktivitetsskala i PRO format utformades.

Syfte

Syftet med denna uppsats var att ta reda på vilka effekter, såväl positiva som negativa, fysisk aktivitet kan ha hos människor i rehabilitering. Följande frågeställningar användes:

Vilken bakgrund har de olika smärttillstånden? Vilken form av fysisk aktivitet och vilken duration, frekvens och intensitet används? Hur påverkas personerna i fråga av den fysiska aktiviteten på smärttillståndet - positiva/negativa effekter?

Metod

Studien baseras på fem intervjuer med kvinnor i rehabilitering, i form av sjukgymnastik. Detta för att på bästa sätt kunna studera och belysa hur människor kan påverkas positivt eller negativt av fysisk aktivitet vid olika fysiska smärttillstånd. Svaren från intervjuerna har sedan sammanställts och jämförts med tidigare forskning och annan litteratur inom området. Litteraturstudier har även bedrivits både för bakgrundsinformation samt för ökad kunskap inom ämnet.

Resultat

Resultatet visade att de intervjuade kvinnorna som går på rehabilitering, upplever förbättrad fysisk kapacitet och minskad smärta vid träning, oavsett de olika smärttillstånden och smärtorsakerna för respektive intervjuperson. De aktuella smärttillstånden var arbetsskada, olycksfallsskada, idrottsskada, utbrändhet samt medfödd funktionsnedsättning. Alla intervjupersoner har tränat under olika långa perioder och de går alla på rehabilitering under obestämd tid - det beror på hur kroppen fortsätter att svara på träningen och hur man själv upplever träningens effekter. Alla upplever, hittills, att träningen givit positiva effekter förutsatt att man endast tränar efter egen förmåga samt att man inte tränar för hårt, vilket resulterar i bakslag med negativa effekter. Gemensamt för de intervjuade är att de upplever positiva effekter vid underhållen träning, det vill säga att man regelbundet tränar på en lagom nivå och inte gör långa uppehåll i sin träning. Träningsuppehåll, har enligt de intervjuade, påvisat en upplevd ökad smärta och mindre rörlighet än vid uppehållen träning.

Slutsats

Fysisk aktivitet som rehabilitering ger positiva effekter så länge träningen individanpassas och ser till aktuellt smärttillstånd. Regelbundenhet samt en lagom nivå på frekvens, duration och intensitet är ledorden för optimala effekter.

Vi har nöjet att publicera kapitel 2.8 Fysisk aktivitet vid depression ur  Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling, FYSS 2017  med tillstånd av Yrkesföreningar för Fysisk Aktivitet (YFA). Detta kapitel samt  ytterligare drygt 30 kapitel ur FYSS 2017 kan laddas ner från www.fyss.se.  Samtliga 53 kapitel är samlade i boken FYSS 2017 utgiven av Läkartidningen förlag AB.

SAMMANFATTANDE REKOMMENDATION •  Personer med depression bör rekommenderas aerob eller muskelstärkande fysisk aktivitet för att minska depressiva symtom. Måttligt starkt vetenskapligt underlag (evidensstyrka +++). •  Fysisk aktivitet reducerar depressiva symtom i liknande grad som antidepressiva läkemedel eller KBT vid lindrig och måttlig depression. Måttligt starkt vetenskapligt underlag (evidensstyrka +++). •  Om enbart muskelstärkande fysisk aktivitet väljs i syfte att behandla depression, bör den kompletteras med aerob fysisk aktivitet för att minska risken för kardiovaskulär sjukdom, eftersom denna risk är förhöjd vid depression.

Syfte

Syftet med studien var att undersöka inter- och intrabedömarreliabiliteten för rörelseanalysen ”9+ screening batteri” hos en grupp unga fotbollsspelande flickor med avseende totala bedömningen av rörelseutförandet.

Metod

Tolv friska fotbollsaktiva flickor (13-14 år) deltog i studien. Testerna genomfördes vid två tillfällen med sju dagars mellanrum. Screeningbatteriet bestod av elva funktionella test samt tre tilläggstest. Utförandet bedömdes av sex sjukgymnaster som alla hade liten vana av att använda testbatteriet.

Resultat

Gruppen hade ett medelvärde på 17.2 ± 1.3 (95 % CI; 14.4–19.9) vid testtillfälle 1 och 17.4 ± 1.8 (95 % CI; 13.4–21.5) vid testtillfälle 2 av totalt 33 poäng. Därmed fanns det ingen deltagare som nådde upp till 22 poäng (67 %) som är den förutbestämda gräns som föreslagits indikera ökad risk för skada. Det fanns ingen signifikant skillnad (p = 0.54) för interbedömarreliabiliteten mellan testtillfälle 1 och 2 gällande den totala poängsumman för hela screeningbatteriet. Däremot fanns en signifikant skillnad mellan sjukgymnasterna (p = 0.002) där bedömare 1 (p = 0.007) och bedömare 2 (p = 0.003) angav högre värden i jämförelse med bedömare 4. ICC för interbedömarreliabilitet för testtillfälle 1 och 2 var 0.68. Medelvärdet för ICC för alla sjukgymnaster för intrabedömarreliabilitet var 0.60. ICC varierade mellan 0.43-0.67 (p = 0.16-0.65).

Slutsats

Denna studie visar att 9 + screening batteri är måttligt reliabelt vid screening av unga fotbollsspelande flickor både för inter- och intrabedömarreliabilitet när det gäller hela testbatteriet. Den låga totalsumman hos gruppen visar även att det är ytterst viktigt att fånga upp de atleter ur denna population som genom rörelseanalys upptäcks ha en ökad risk för skada. Genom preventiva åtgärder kan eventuella skador förhindras.

Background

Regular physical activity is beneficial for cognitive performance in older age. A single bout of aerobic physical exercise can transiently improve cognitive performance. Researchers have advanced improvements in cerebral circulation as a mediator of long-term effects of aerobic physical exercise on cognition, but the immediate effects of exercise on cognition and cerebral perfusion are not well characterized and the effects in older adults are largely unknown.

Methods

Forty-nine older adults were randomized to a 30-minutes aerobic exercise at moderate intensity or relaxation. Groups were matched on age and cardiovascular fitness (VO2 max). Average Grey Matter Blood Flow (GMBF), measured by a pulsed arterial-spin labelling (pASL) magnetic resonance imaging (MRI) acquisition, and working memory performance, measured by figurative n-back tasks with increasing loads were assessed before and 7 minutes after exercising/resting.

Results

Accuracy on the n-back task increased from before to after exercising/resting regardless of the type of activity. GMBF decreased after exercise, relative to the control (resting) group. In the exercise group, higher n-back performance after exercise was associated with lower GMBF in the right hippocampus, left medial frontal cortex and right orbitofrontal cortex, and higher cardiovascular fitness was associated with lower GMBF.

Conclusion

The decrease of GMBF reported in younger adults shortly after exercise also occurs in older adults and relates to cardiovascular fitness, potentially supporting the link between cardiovascular fitness and cerebrovascular reactivity in older age.

Dual-task paradigms can provide insights on the structures and mechanisms underlying information processing and hold diagnostic, prognostic, and rehabilitative value for populations with cognitive deficits such as in individuals with intellectual disability (ID). In this paradigm, two tasks are performed separately (single-task context) and concurrently (dual-task context). The change in performance from single- to dual-task context represents dual-task interference. Findings from dual-task studies have been largely inconsistent on whether individuals with ID present with dual-task-specific deficits. The current review aimed to map the published literature on dual-task methods and pattern of dual-task interference in individuals with ID. A scoping review based on Arksey and O'Malley's five-stage methodological framework was performed. Seventeen electronic databases and registries were searched to identify relevant studies, including gray literature. Charted data from included studies were analyzed quantitatively and qualitatively. PRISMA guidelines informed the reporting of this review. Twenty-two studies involving 1,102 participants (656 with ID and 446 without ID) met the review's inclusion criteria. Participants in the included studies were heterogeneous in sex, age (range 3-59 years), etiology and ID severity. Included studies characterized their ID-sample in different ways, most commonly using intelligence quotient (IQ) scores. Other measures of intellectual function (e.g., mental age, ID severity, verbal and/or visuospatial ability scores) were also used, either solely or in combination with IQ. Methods of dual-task testing varied across studies, particularly in relation to dual-task combinations, equation of single-task performance between groups, measurement and reporting of dual-task performance for each single-task, and task priority instructions. Thematic content of the included studies were: (1) structural interference to dual-tasking; (2) etiology-based differences in dual-tasking; (3) gait and balance dual-task performance; (4) testing executive function using dual-task paradigms; and (5) training effect on dual-task performance. Although the evidence consistently supported the intact dual-tasking ability of individuals with ID, the pattern of dual-task interference was inconsistent. Likewise, the evidence was inconclusive regarding dual-task deficit specific to individuals with ID because of heterogeneity in dual-task study designs among included studies.

Knäskador är vanligt förekommande hos basketspelare och är den skada som leder till längst frånvaro. Tidigare studier har visat att en viktig riskfaktor för att drabbas av knäskada är ett avvikande rörelsemönster i nedre extremitet. Man har även sett att kvinnor är mer benägna att drabbas av knäskada än män. Två test har visats vara effektiva för att kunna bedöma ett avvikande rörelsemönster i nedre extremitet framförallt bedömt med 3D-rörelseanalys, nedhopp och enbensknäböj. Varje år screenas ungdomslandslagsspelare i Svenska Basketbollförbundet främst för att identifiera individer som ligger i riskzonen för att drabbas av skada. Två av testen som används i rörelseanalysen är nedhopp och enbensknäböj.

Syfte: Syftet med denna studie var att vidare studera huruvida ett avvikande rörelsemönster i nedre extremitet, visuellt bedömt genom ett nedhopp och enbensknäböj, kan förutsäga risken för att drabbas av knäskada hos ungdomslandslagsspelare i basket. Vidare var syftet att studera huruvida Basketsmart eller annan knäkontrollsträning minskar risken att drabbas av knäskada samt att fastställa hur andelen knäskador skiljer sig mellan kvinnliga och manliga basketspelare.

Metod: Ett frågeformulär skickades ut till totalt 96 landslagsspelare i basket, män och kvinnor mellan 16-20 år gamla. Samtliga hade utfört nedhoppstestet och enbensknäböjen under våren 2012. Det primära syftet med frågeformuläret var att besvara frågan om spelarna hade drabbats av knäskada under föregående säsong, det vill säga basketsäsongen 2012-2013. Resultaten av frågeformuläret jämfördes sedan med resultaten från testen. Totalt svarade 57% på frågeformuläret.

Resultat: Totalt identifierades 20 idrottare som drabbats av knäskada i denna studie. Andelen kvinnor och män som drabbades av knäskador under basketsäsongen 2012-2013 var 46% respektive 35%. Ingen signifikant skillnad kunde uppmätas mellan de som drabbades och de som inte drabbades av knäskada i vilken poäng de fick i nedhoppet. Signifikant skillnad kunde uppmätas mellan de som drabbades och de som inte drabbades av knäskada i vilken poäng de fick i enbensknäböjen på höger ben men inte på vänster ben. Sammanlagt för testen var sensitiviteten 53% och specificiteten 62%.

Slutsats: Sammanfattningsvis så verkar ett avvikande rörelsemönster i nedre extremitet, visuellt bedömt med nedhopp och enbensknäböj, inte kunna förutsäga knäskador hos ungdomslandslagsspelare i basket. Mer forskning inom området krävs för att hitta reliabla och valida mätmetoder att använda i klinik.

BACKGROUND: Generalised anxiety disorder (GAD) is a frequent and severe anxiety disorder among older adults. GAD increases the risk of developing other disorders such as depression and coronary heart disease. Older adults with GAD exhibit a poorer response to cognitive behaviour therapy (CBT) compared to younger patients with GAD. The normal age-related cognitive decline can be a contributor to reduced treatment efficacy. One strategy for improving treatment efficacy is to combine CBT with adjunctive interventions targeted at improving cognitive functions. Physical exercise is a viable intervention in this regard. Increased levels of brain-derived neurotrophic factor may mediate improvement in cognitive function. The present study aims to investigate the proposed effects and mechanisms related to concomitant physical exercise.

METHODS: The sample comprises 70 participants aged 60-75 years, who have GAD. Exclusion criteria comprise substance abuse and unstable medication; inability to participate in physical exercise; and conditions which precludes GAD as primary diagnosis. The interventions are individual treatment in the outpatient clinic at the local psychiatric hospital, with two experimental arms: (1) CBT + physical exercise and (2) CBT + telephone calls. The primary outcome measure is symptom reduction on the Penn State Worry Questionnaire. Other measures include questionnaires, clinical interviews, physiological, biological and neuropsychological tests. A subset of 40 participants will undergo magnetic resonance imaging (MRI). After inclusion, participants undergo baseline testing, and are subsequently randomized to a treatment condition. Participants attend five sessions of the add-on treatment in the pre-treatment phase, and move on to interim testing. After interim testing, participants attend 10 sessions of CBT in parallel with continued add-on treatment. Participants are tested post-intervention within 2 weeks of completing treatment, with follow-up testing 6 and 12 months later.

DISCUSSION: This study aims to develop better treatment for GAD in older adults. Enhancing treatment response will be valuable from both individual and societal perspectives, especially taking the aging of the general population into account.

TRIAL REGISTRATION: ClinicalTrials.gov, NCT02690441 . Registered on 24 February 2016.

Background: Proprioception is vital for motor control and can be disturbed, for example, due to fatigue or injury. Clinical feasible, reliable and valid tests of shoulder proprioception are warranted. The aim was to investigate the effects of local fatigue on shoulder proprioception and the reliability of a feasible joint position sense test using an experimental repeated measures design. Method: Forty participants repeated a shoulder joint position sense test to assess test–retest reliability. The test was then utilized on a subgroup of handball players who were subjected to five bouts of a repeated throwing task with the dominant hand. The effect of local fatigue was investigated by comparing the fatigued with the non-fatigued shoulder. Results: There was a significant interaction for the arm × bout (p = 0.028, ηp2 = 0.20) and a significant effect for the arm (p = 0.034, ηp2 = 0.35) with a significant decrease in joint position sense for the throwing arm compared to the non-throwing arm. The intraclass correlation coefficient was 0.78 (95% CI = [0.57; 0.89]). The standard error of measurement between trials was 0.70° (range: 0.57°–0.90°). Discussion: The results indicate that repeated throwing to fatigue disturbs shoulder joint position sense. Assessment with the modified test showed acceptable reliability and can be a valuable assessment tool in the clinic. 

Syfte

Syftet med föreliggande studie var att undersöka genomförbarheten av en hög-intensiv träningsintervention efter knäplastikoperation samt hur knäplastikopererade personers självvalda gånghastighet, maximal vadmuskelstyrka, vadmuskeluthållighet och självupplevda symptom, smärta, ADL funktion och hälsorelaterad livskvalité påverkas av tidigt insatt hög-intensiv styrketräning av vadmuskulaturen.

Metod

Femton forskningspersoner randomiserades till en träningsgrupp (n=7), som utförde hemträningsprogram i form av hög-intensiv vadmuskelträning samt till en kontrollgrupp (n=8) som utförde samma rehabiliteringsprogram som träningsgruppen utan hög-intensiv vadmuskelträning. En testprocedur genomfördes 3 respektive 12 veckor efter knäplastikoperationen. Självvald gånghastighet mättes genom ett 30 meters gångtest, vadmuskeluthållighet mättes med ett standardiserat tåhävningstest på ett ben, maximal isometrisk vadmuskelstyrka mättes med hjälp av en isometrisk dynamometer och självskattad symptom, smärta, ADL funktion och livskvalité utvärderades genom Knee injury Osteoarthritis Outcome Score (KOOS).

Resultat

Denna studie påvisar viss problematik med följsamheten i träningsregim för båda grupperna. Båda gruppernas sammanslagna resultat uppvisade signikant förbättrad självvald gånghastighet, maximal vadmuskelstyrka och uthållighet över tid. Trots detta ökade träningsgruppen den självvalda gånghastigheten signifikant mer än kontrollgruppen över tid. Träningsgruppen hade även mindre besvär på grund av smärta 12 veckor efter operationen. Båda gruppernas sammanslagna resultat förbättrades över tid gällande deras egen skattning av symptom, smärta, ADL funktion och livskvalité. Däremot förbättrade träningsgruppen alla variabler signifikant medan det för kontrollgruppen endast var livskvalitén som förbättrades signifikant över tid.

Konklusion

Tidigt insatt hög-intensiv vadmuskelträning efter knäplastikoperation är genomförbart och kan ha en viss positiv effekt på personens egen upplevelse av symtom, smärta, funktion och hälsorelaterad livskvalité. Självvald gånghastighet förefaller öka mer vid tidigt insatt hög-intensiv vadmuskelträning efter nio veckors träning jämfört med samma rehabiliteringsprogram utan hög-intensiv vadmuskelträning.

Objective: This study was to investigate alterations in contractile properties of the ankle plantar- and dorsiflexors in post-stroke individuals. The correlation between muscle architecture parameters and contractile properties was also evaluated.

Methods: Eight post-stroke individuals and eight age-matched healthy subjects participated in the study. Participants were instructed to perform maximal isometric contraction (MVC) of ankle plantar- and dorsiflexors at four ankle angles, and isokinetic concentric contraction at two angular velocities. B-mode ultrasound images of gastrocnemius medialis (GM) and tibialis anterior (TA) were collected simultaneously during the MVC and isokinetic measurements. Individualized torque-angle and torque-angular velocity relations were established by fitting the experimental data using a second-order polynomial and a rectangular hyperbola function, respectively. Muscle structure parameters, such as fascicle length, muscle thickness and pennation angle of the GM and TA muscles were quantified.

Results: Post-stroke subjects had significantly smaller ankle plantarflexor and dorsiflexor torques. The muscle structure parameters also showed a significant change in the stroke group, but no significant difference was observed in the TA muscle. A narrowed parabolic shape of the ankle PF torque-fiber length profile with a lower width span was also found in the stroke group.

Conclusion: This study showed that the contractile properties and architecture of ankle muscles in post-stroke individuals undergo considerable changes that may directly contribute to muscle weakness, decreased range of motion, and impaired motion function in individuals after stroke.

Objective: To compare the effects of yoga and aerobic exercise (AE) on wellbeing in physically inactive, but otherwise healthy older adults. A secondary objective was to assess and compare the frequency of adverse events associated with yoga and AE.

Design: Twelve-week, three-group, parallel randomized controlled trial with blinded follow-up assessment.

Interventions: Participants were supported to complete ≥ 3 Hatha yoga classes/week or ≥ 3 AE sessions/week. A wait-list control (WLC) group continued usual daily activities.

Main outcome measure: Change in wellbeing, assessed using the Satisfaction with Life Scale (SWLS) and Life Satisfaction Index-Z (LSI),at baseline and at 12-week follow up.

Results: In total, 82 adults (mean age 72.5 years, range 65-85, 77% female) were recruited. Of these, 27 were randomized to yoga, 29 to aerobic exercise and 26 to wait-list control. Medium-magnitude treatment effects (Hedges' g) were seen for yoga versus WLC and AE versus WLC(SWLS, g = 0.65 and 0.56; LSI, g = 0.54 and 0.54, respectively). In per-protocol analyses, larger effect sizes were found (SWLS, g = 0.72 and 0.66; LSI, g = 0.76 and 0.76, respectively). Adverse events were less frequent in the yoga group (6/27; 22%) compared to AE (10/27; 37%).

Conclusions: Among physically inactive older adults, participation in yoga or AE was associated with beneficial effects on subjective wellbeing when compared to a non-active control group. Yoga was associated with fewer injuries and may be especially suitable for older adults (DRKS 00015093).

PURPOSE: To compare the effects on verbal fluency of a supported yoga-based exercise intervention to an aerobic exercise intervention and a wait-list control group.

PARTICIPANTS AND METHODS: Eighty-two physically-inactive but otherwise healthy adults (mean age 72.5 years, range 65-85, 77% female) were recruited into a 12-week, three-group, parallel randomized controlled trial. Participants were supported to complete ≥3 Hatha yoga classes per/week or ≥3 structured aerobic exercise sessions/week. A wait-list control group continued usual daily activities only. Verbal fluency, including total-FAS, animals, and verbs, was assessed before and after interventions. Group effects were assessed using analysis of covariance (ANCOVA).

RESULTS: Twenty-seven participants were randomized to yoga, 29 to aerobic exercise and 26 to a waitlist. At 12-week follow-up, compared to baseline, there were increases in mean total-FAS in the yoga (+5.0 words, p=0.002) and aerobic exercise groups (+6.6 words, p=0.004). Mean total-FAS in the wait-list control group remained stable (-0.5 words, p=0.838). There were medium-magnitude estimated treatment effects on total-FAS for yoga versus wait-list control and aerobic exercise versus wait-list control: Hedges' g=0.51 (p=0.213) and 0.57 (p=0.098) respectively. In addition, small-to-medium magnitude estimated treatment effects were seen on animals and verbs for yoga versus wait-list control and aerobic exercise versus wait-list control: g=0.28 (p=0.155), 0.19 (p=0.766) and 0.50 (p=0.085), 0.59 (p=0.233) respectively.

CONCLUSION: Participation in yoga or aerobic exercise was associated with estimated improvements in verbal fluency compared to a non-active control group. Yoga and aerobic exercise may be promising approaches by which to promote cognitive function among older adults.

TRIAL REGISTRATION: DRKS00015093, U1111-1217-4248.

Syfte

Syftet med denna studie var att utvärdera lårmuskelstyrka och prestation vid enbenshopp på längden efter främre korsbandsrekonstruktion med hamstringsgraft samt att studera om det föreligger några könsskillnader avseende detta. Ett annat syfte var att ta reda på om det föreligger någon korrelation mellan isokinetisk lårmuskelstyrka och enbenshopp på längden.

Metod

Studien är en registerstudie baserad på data från Capio Artro Clinics IT-register. Urvalet bestod av 138 (69 män och 69 kvinnor) patienter som genomgått främre korsbandsrekonstruktion på Capio Artro Clinic under åren 2010 och 2011. Utvärderingen genomfördes 6-8 månader postoperativt. Koncentrisk och excentrisk kontraktion i knäextensorer och knäflexorer utvärderades med Biodex dynamometer. Dessutom utvärderades prestation vid enbenshopp på längden.

Resultat

Resultatet visade signifikant nedsatt koncentriskt muskulärt vridmoment i både knäextensorer och knäflexorer på vinkelhastigheterna 90 gr/s och 240 gr/s samt signifikant nedsatt excentriskt muskulärt vridmoment i knäextensorer och knäflexorer på 90 gr/s i det opererade benet jämfört med det friska (p<0.001). Enbenshopp på längden var också signifikant nedsatt i opererade benet jämfört med det friska benet (p<0.001). Ingen signifikant könsskillnad kunde påvisas avseende sidoskillnad i så väl muskulärt vridmoment i knäextensorer och knäflexorer som vid enbenshopp på längden. En måttlig/stark korrelation förelåg mellan muskulärt vridmoment i lårmuskulaturen och enbenshopp på längden.

Slutsats

Vid klinisk utvärdering 6-8 månader efter främre korsbandsrekonstruktion påvisades både sämre lårmuskelstyrka och prestation vid enbenshopp på längden i det opererade benet jämfört med det friska benet. Ingen skillnad mellan män och kvinnor förelåg då det gäller storleken på sidoskillnaden mellan opererat och friskt ben avseende lårmuskelstyrka och enbenshopp på längden. Ett måttligt/starkt samband kunde påvisas mellan muskulärt vridmoment i lårmuskulaturen och enbenshopp på längden.

Syfte

Syftet med denna studie var att beskriva skadepanoramat för traumatiska skador i samband med ishockey i Sverige 2006-2011. Utöver det var syftet att jämföra om det föreligger några könsskillnader vad gäller traumatiska skador inom ishockey.

Metod

Föreliggande studie baserades på data från Folksams idrottsskaderegister mellan åren 2006 och 2011. Populationen utgjordes av ishockeyspelare i Sverige som spelar i en klubb ansluten till Svenska Ishockeyförbundet och som hade drabbats av en traumatisk skada i samband med ishockeyspel, vilket i sin tur lett till läkarbesök och sedan anmälts till Folksam. Resultatet presenteras i form av deskriptiv statistik med medelvärde och standarddeviation samt frekvenser.

Resultat

Huvudet var den vanligaste skadelokalisationen följt av övre extremiteten, där skuldran var särskilt drabbad. Fraktur var den vanligaste skadetypen hos både manliga och kvinnliga spelare.  Tandskada var den näst vanligaste typen av skador. Skador var vanligast bland yngre spelare framförallt i åldersspannet 10-24 år med en topp i åldrarna 15-19 år. Kvinnliga spelare drabbades i större utsträckning än manliga av kontusionsskador, hjärnskakning och vrickningar. Frakturer i övre extremiteten ledde i störst utsträckning till medicinsk invaliditet.

Slutsats

Tandskador utgjorde en stor del av skadorna och har inte minskat trots regler om tandskydd.   Fraktur var den vanligaste anmälda skadetypen hos båda könen och den skadetyp som i de flesta fall ledde till medicinsk invaliditet. Unga spelare var mer skadebenägna än äldre spelare. Hjärnskakning, kontusioner och distorsioner var vanligare bland kvinnliga än manliga spelare men det förelåg ingen signifikant skillnad.

BACKGROUND: We study dual-task performance with marker-free video recordings of Timed Up-and-Go tests (TUG) and TUG combined with a cognitive/verbal task (TUG dual-task, TUGdt).

RESEARCH QUESTION: Can gait parameters be accurately estimated from video-recorded TUG tests by a new semi-automatic method aided by a technique for human 2D pose estimation based on deep learning?

METHODS: Thirty persons aged 60-85 years participated in the study, conducted in a laboratory environment. Data were collected by two synchronous video-cameras and a marker-based optoelectronic motion capture system as gold standard, to evaluate the gait parameters step length (SL), step width (SW), step duration (SD), single-stance duration (SSD) and double-stance duration (DSD). For reliability evaluations, data processing aided by a deep neural network model, involved three raters who conducted three repetitions of identifying anatomical keypoints in recordings of one randomly selected step from each of the participants. Validity was analysed using 95 % confidence intervals (CI) and p-values for method differences and Bland-Altman plots with limits of agreement. Inter- and intra-rater reliability were calculated as intraclass correlation coefficients (ICC) and standard errors of measurement. Smallest detectable change was calculated for inter-rater reliability.

RESULTS: Mean ddifferences between video and the motion capture system data for SW, DSD, and SSD were significant (p < 0.001). However, mean differences for all parameters were small (-6.4%-13.0% of motion capture system) indicating good validity. Concerning reliability, almost all 95 % CI of the ICC estimates exceeded 0.90, indicating excellent reliability. Only inter-rater reliability for SW (95 % CI = 0.892;0.973) and one rater's intra-rater reliability for SSD (95 % CI = 0.793;0.951) were lower, but still showed good to excellent reliability.

SIGNIFICANCE: The presented method for extraction of gait parameters from video appears suitable for valid and reliable quantification of gait. This opens up for analyses that may contribute to the knowledge of cognitive-motor interference in dual-task testing.