Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH

Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva och få djupare förståelse för hur olika psykosociala faktorer kan påverka livssituationen för personer med Reumatoid Artrit (RA) samt hur de hanterar sin diagnos. Syftet var även att undersöka vilken roll fysisk aktivitet spelar i deras liv.

Frågeställningar:

• Hur upplever personer med RA att de påverkas av den psykosociala miljön?
• Hur beskriver personer med RA att de hanterar sin sjukdom?
• Hur upplever personer med RA att de påverkas av fysisk aktivitet i sin vardag?

 Metod: Denna kvalitativa studie bygger på fem stycken semistrukturerade djupgående intervjuer. Intervjupersonerna söktes för frivilligt deltagande genom Reumatikerförbundets medlemmar samt en sluten Facebookgrupp för reumatiker. Intresseanmälan gjordes via mejl, samtliga som kontaktade oss var kvinnor. Slutligen bestod urvalet av fem kvinnor bosatta i Stockholm i åldrarna 30-40 som fått diagnosen RA mellan 2006 och 2013. Intervjuerna genomfördes med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide som grund och under samtalets gång ställdes följdfrågor. Intervjuerna transkriberades ordagrant till en skriven text som sedan analyserades med syfte att finna kategorier och teman.

Resultat: Personer med RA upplever att de påverkas både positivt och negativt av den psykosociala miljön. Stöd från nära relationer visade sig vara en viktig faktor i påverkan av deras livssituation. Upplevelsen över hur människor omkring dem uppfattar deras kroniska diagnos ingav en negativ påverkan. Hanteringen av sjukdomen framställs som olika svår för individerna. Problem- och emotionellt inriktad coping användes utifrån olika livssituationer och utvecklade förmågor. Även passiv coping skildras i berättelserna. Den fysiska aktiviteten upplevs svår att upprätthålla i vardagen men samtliga upplever att det är något de känner positiva effekter av.

Slutsats: Psykosociala faktorer ses ha en ytterst betydande inverkan på livssituationen för individerna i studien. De hanterar RA diagnosen utefter sina egna förmågor och utvecklingen av copingstrategier är individuell. Den fysiska aktiviteten ses som något positivt men har en begränsad roll i deras liv både pga. det generella livspusslet samt den kroniska trötthet som sjukdomen medför.