Det har tagit åtta år och 137 uppdateringar innan orienteringssporten förekommer på idrottsforum.org mer än bara nämnd i förbifarten i en bisats i en text som handlar om något helt annat. Överhuvud taget har orienteringssporten inte i någon märkvärdig utsträckning väckt idrottsforskarnas intresse – med ett lysande undantag, nämligen pedagogikprofessorn vid Högskolan Kristianstad och Högskolan i Borås, Torgny Ottosson, som redan 1984 publicerade forskningsrapporten "Problemlösningsstrategier i orientering: En skiss till teoretisk ram och en metodstudie" vid Göteborgs universitet. Tre år senare kom avhandlingen Map-reading and wayfinding (Göteborg Studies in Educational Sciences, 65), och därefter har Ottosson publicerat ett flertal artiklar om orientering, bland annat i Scientific Journal of Orienteering. Om skälen till att Torgny Ottosson ensam fått föra orienteringsforskningen framåt i orienteringssportens hemland kan vi blott spekulera; möjligen kan det har att göra med att sporten till sin natur saknar viktiga förutsättningar för att bli en bred publiksport, och därmed uppvisar en markerad frånvaro av kommersiell potential. Här är dock inte sista ordet sagt; samma sak sas ju om skidskyttet innan televisionen utvecklade täckningen av tävlingar på ett sätt som gjort skidskytte till en av de främsta publiksporterna. Orienteringssporten sägs ha sitt ursprung i Sverige i slutet av 1800-talet – termen orientering användes första gången 1886, enligt engelska Wikipedia, medan SAOL refererar till Idrottsbladet från 1924. Oxford English Dictionary anger att orienteering infördes i engelskan på 1940-talet, från svenskans orientering. Ordet härstammar uppenbarligen från oriens, latin för Östern, Orienten, och definieras i orienteringssammanhang som "hitta väderstreck", med betydelsen "förflyttning från en punkt i terrängen till en annan (med hjälp av karta o. kompass)". Det började som militära övningar och därefter militära tävlingar. Den första tävlingen som var öppen för civila gick av stapeln i norska Nordmarka 1897. Sveriges första tävling för civila kom fyra år senare, i arrangemang av Sundbybergs IK. Damer släpptes in i sporten 1925 redan, och man hann med ett SM 1935, tre år innan Svenska Orienteringsförbundet bildades. 1960-talet inleddes med att Internationella Orienteringsförbundet bildades, och sporten nådde nu på allvar utanför den nordiska skogsmiljön. Frida Andersson, Fredrika Vångell och Leif Yttergren visar i sin artikel i den här uppdateringen hur orienteringssporten från och med 1980-talet genomgått en omfattande förändringsprocess, som kan sammanfattas med begreppen "miniglobalisering", det vill säga att sporten fått allt större internationell spridning; sportifiering, med innebörden att man brutit med traditionen att bara springa en enda distans; samt avskogifiering – man springer allt oftare i annan terräng än skogslandskap. Till det kan läggas att kartografitekniken har utvecklats med hjälp av datorer och GPS. Andersson, Vångell och Yttergren vill i sin studie undersöka i vilken utsträckning orienteringssportens förändringar under de senaste 30 åren lett till motsvarande förändringar i orienterarnas träningsstrategier. De kombinerar litteraturstudier och enkätintervjuer med aktiva förr och nu, och kommer fram till bitvis ganska förvånansvärda resultat, som kanske främst sätter sportifieringsbegreppets användning i samband med orientering ifråga. Traditionens makt är stor, här som i andra sammanhang.