Den fysiska aktiviteten inom befolkningen i Sverige har under mer än ett halvt sekel minskat steg för steg. Sammantaget har det lett till stora förändringar, vilka delvis beror på framväxten av ett bilsamhälle. Idag är det bara några få procent av befolkningen som når upp till ens de minimala nivåerna av hälsofrämjande fysisk aktivitet.
När vi idag söker strategier för att återskapa den rörelse som är tillräcklig för att bidra till en bättre hälsa är det angeläget att det sker på sätt som harmonierar med en hållbar utveckling. Transportsektorn har utomordentliga möjligheter att bidra till det genom åtgärder som stimulerar till gång och cykling. Det gäller särskilt då dessa rörelseformer utgör de mest populära inom befolkningen och många vill vara mer fysiskt aktiva, men tidsbrist ofta uppfattas som ett hinder. Aktiva transporter nyttjar regelbundna behov av tid för förflyttningar vilket underlättar att de blir en del av vår tidsbudget. De kan därigenom iscensättas ofta, vilket är värdefullt då återkommande muskelaktivitet är hälsans moder.
Gång och cykling som beteenden varierar i hög grad. För att få en uppfattning om i vilken grad de kan bidra till en bättre hälsa behöver vi relatera dem till konkreta uppgifter om volym, frekvens och intensitet. I rapporten redovisas fyra sådana exempel. De bygger på ett stort antal manliga och kvinnliga fotgängare och cyklister som arbetspendlar i Stor-Stockholm. 90 % av dem har en pendlingstur som tar minst 15 minuter. Det innebär att de kommer upp till minimikravet om 30 minuter måttlig fysisk aktivitet per dag om de går eller cyklar två turer per dag. Deras höga antal cykel- eller gångturer per år (c:a 380 för fotgängarna och 245 för cyklisterna) är viktiga genom att de bidrar till att underhålla de hälsoeffekter av rörelse som annars lätt tillbakabildas. Arbetspendlarnas beteende relateras till två hälsoutfall: förtida mortalitet och typ 2 diabetes. De når mellan stora till maximala hälsovinster enbart genom arbetspendlingen. Det kan handla om upp till 40-55 % reduceringar av risker jämfört med fysiskt inaktiva. Men beteendet cykling är säsongsberoende för många, och det finns behov av att informera om värdet av att fortsätta att cykla under vintern, samt att på olika sätt skapa bättre betingelser för vintercykling.
Rapporten belyser även hälsoekonomiska perspektiv. Både WHO:s och Norsk Vegvesens redskap för att värdera ekonomisk nytta av gång och cykling beskrivs och nyttjas för att bedöma ett scenario av ökad cykling vid arbetspendling i Stor-Stockholm. Om drygt 111 000 korta arbetsresor med bil skulle överföras till i snitt knappt 15 minuter, och högst 30 minuter långa cykelturer skulle det kunna leda till hälsoekonomiska vinster om flera miljarder kronor per år. Exempel på utvecklingsbehov av hälsoekonomiska värderingar vad gäller bland annat miljömässigt välbefinnande anges, och ett enkelt redskap för att kunna bedöma potentialen till hälsofrämjande fysisk aktivitet genom gång- och cykelturer på en ort presenteras.
En av rapportens slutsatser är att gång och cykling utgör basen i den rörelsepyramid som kan bidra till ökad folkhälsa. Det motiverar stora satsningar inom transportsektorn för att skapa säkra, trygga och attraktiva färdvägsmiljöer för fotgängare och cyklister. Det finns ett stort behov av att höja medvetandegraden bland allmänheten, förtroendevalda och tjänstemän verksamma inom såväl kommuner som landsting och myndigheter om de frågor som rapporten behandlar och dess slutsatser. Den belägenhet vi befinner oss i motiverar även att skolan får ett särskilt uppdrag som handlar om att undervisa om gång och cykling i ett sammanhang av transporter, och att belysa dessa rörelseformer ur perspektiv av både hälsa och hållbar utveckling.
Borlänge: Trafikverket , 2015.