Från Idrottsforum:
Vi publicerade nyligen en recension av David Epsteins The Sports Gene, som väl lämpligast beskrivs som en kraftfull gensaga mot den så kallade 10 000-timmarsregeln, framforskad av K. Anders Ericsson och populariserad av Malcolm Gladwell. Nurture står mot nature – är 10 000 timmars målmedveten träning viktigare än medfödd talang för att frambringa den yppersta idrottseliten? Ingen tror väl längre annat än att talang är en viktig förutsättning; för att återge Paul McCartneys syn på saken, ”I don’t think it’s a rule that if you do that amount of work, you’re going to be as successful as the Beatles”. Men träning är naturligtvis väl så centralt, och alltsedan människan började tävla, och det därmed blev möjligt och önskvärt att vinna, har träning varit en oundgänglig beståndsdel i allt mänskligt liv. Idrotten intar givetvis härvidlag en särställning; inget annat område är så genomsyrat av tävlande och vinnarinstinkt. Och idrottare tränar mycket, och har tränat mycket historiskt. En som ägnat idrottsträningens historia stor uppmärksamhet är Leif Yttergren, idrottshistoriker vid GIH, Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. För ett par år sedan bar hans forskningsmödor frukt i form av boken Träna är livet: Träning, utbildning och vetenskap i svensk friidrott, 1880–1995 (idrottsfourm.org 2012). Det kändes mot den bakgrunden naturligt att engagera Leif när en recensionsbok med titeln Professionals, Amateurs and Performance: Sports Coaching in England, 1789–1914 dunsade ner på forumredaktionens disk. Författare till boken är Dave Day, känd idrottshistoriker och träningsforskare vid Manchester Metropolitan University. Vår recensent uppskattar som regel sina brittiska kollegers historieskrivande, om än med reservation för den ofta förekommande bristen på vetenskaplig fernissa, vilket dock inte vidhäftar Days bok i störande grad. Ett bra och intressant och viktigt bidrag till träningsforskningen, med andra ord – men vart tog kvinnorna vägen?