Det går knackigt för svensk tennis utanför landets gränser. I skrivande stund finns ingen svensk, man eller kvinna, i topp 100 på tennisens rankinglistor; faktum är att hela Norden representeras av blott två spelare på toppnivå, Finlands Jarkko Nieminen och Danmarks Caroline Wozniacki. I Sverige minns vi med saknad det så kallade svenska tennisundret. Under en följd av år producerade Sverige framgångsrika spelare på herrsidan, världsettor och topp 10-spelare, i långa banor. Vi minns kanske särskilt Björn Borg, Mats Wilander, Anders Järryd och Stefan Edberg från guldåren, och i ett något senare skede Jonas Björkman och Magnus Norman. Men det fanns åtskilliga fler, och för dem alla har livet förändrats drastiskt i och med idrottskarriärens slut. Det forskas faktiskt en hel del kring det som på svanka kallas karriärövergångar för idrottare, här hemma och internationellt. Ett bidrag till den forskningen är Jonas Stiers sociologiska undersökning av hur just ett antal svenska tennisspelares upplevde och handskades med övergången från firad världsstjärna till ”vanlig”, om än ovanligt rik, svensk. John Hellström, som själv forskar om idrottshjältar, har läst Stiers Kändisskap och statuspassager: Idrottslig identitet i upplevelseindustrins tjänst (Studentlitteratur), som trots bristande generaliserbarhet är värdefull på många sätt, inte minst när det gäller metodologins allmänna användbarhet.