Vi har haft anledning att fundera över idrottsforskningens plats inom akademin, inte minst i anslutning till den konferens som anordnades i Malmö i våras på just det temat, ”The Social Science of Sport: Quality, Position, and Relevance”. Idrottsforskare har väl inte direkt svarat för teoretiska genombrott i sina respektive moderdiscipliner, men å andra sidan är det en förhållandevis ny forskningsinriktning, och det tar tid att utveckla nya teorier och ännu mer tid för att få genomslag för dem. Än så länge får vi således dras med de beprövade namnen, från Marx till Merleau-Ponty, från Bourdieu till Butler. Men hur ser det ut på metodsidan? Det har sedan en tid tillbaka dykt upp en rad metodböcker med titlar som knyter an till utforskandet av idrottens mysterier, som Research Methods in Sport, Research Methods in Sport Management och Qualitative Research in Physical Activity and the Health Professions. Betyder då det att idrottsforskningen utvecklat en egen metodologi, med metoder anpassade till olika delar av den socialvetenskapliga idrottsforskningen? Nja, det allmänna intrycket hos denne flitige läsare av bokrecensioner är att det snarare handlar om att anpassa metodläroböckerna till idrottsforskning genom att fylla dem med exempel från idrottens fantastiska värld. Detta hindrar naturligtvis inte att dessa böcker kan vara pedagogiskt lysande läroböcker, tvärtom, visar Jane Meckbachs läsning av Research Methods in Physical Education and Youth Sport, en antologi sammanställd av Kathleen Armour och Doune Macdonald (Routledge). Det här är just en sådan lysande metodlärobok, och den kommer, enligt vår recensent, att användas inom forskarutbildningen på GIH.
Se www.idrottsforum.org