Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att identifiera och rangordna de faktorer som gynnar (facilitatorer) och hämmar (barriärer) till träning hos personer som varit ryggmärgsskadade i minst 10 år. Frågeställningarna i studien är följande: Vilka facilitatorer och barriärer har störst betydelse för om man tränar eller inte? Samvarierar kön, ålder, skadenivå, antal år efter skadan samt arbetssituation om man tränar eller inte? Samvarierar träningsfrekvensen före skadan och aktivitetsgraden efter skadan? Vilka är de optimala förutsättningarna för att personer med ryggmärgsskada tränar?

Metod

En enkät skickades ut till 47 personer som hade haft en ryggmärgsskada mer än 10 år och deltagit i något av RG Aktiv Rehabiliterings ”Retroläger”. Enkäten innehöll påståenden om facilitatorer och barriärer till träning. Påståendena utformades till enkäten utifrån resultat från tidigare studier, och enkäten pilottestades på 6 personer med ryggmärgsskada. Totalt innehöll enkäten 49 påståenden; 24 facilitatorer och 25 barriärer till träning. Beroende på träningsmängden de senaste 6 månaderna klassades deltagarna som ”tränande” (regelbunden träning minst 1 gång/vecka) eller ”icke-tränande” (aldrig eller oregelbundet/sällan). De som var ”tränande” fick besvara påståenden om facilitatorer och de som var ”icke-tränande” om barriärer till träning. Varje enskilt påstående skattades på en numerisk bedömningsskala från 0-10.

Resultat

Fyrtiofyra av 47 personer (94 %) besvarade enkäten och av dessa klassades 33 personer som ”tränande” och 11 som ”icke-tränande”. De skäl (facilitatorer) till träning som rankade högst, med en median mellan 9-10/10 var värdet av ”transporter till och från träning”, att ”träna för att må bättre psykiskt”, ”för att öka sin styrka och kondition” och för att ”minska eller undvika besvär från kroppen i framtiden”. De största hindren för att undvika träning (barriärer), med en median mellan 4-5/10, var att man ”prioriterade annat än träning”, ”dålig tillgänglighet till och i träningslokaler” och ”tids- och motivationsbrist” samt ”trötthet”. Det fanns inga signifikanta skillnader mellan gruppen tränande och icke-tränande beträffande demografisk och övriga personliga data.  Det förelåg heller ingen signifikant samvariation mellan om man tränade eller inte före respektive efter ryggmärgsskadan.

Slutsats

Trots ett litet material ger studiens resultat ny information som skulle kunna användas vid interventioner vars syfte är att få personer med ryggmärgsskada att träna. Studien visar bland annat att det inte är nödvändigt att ta speciella hänsyn till kön, ålder, skadenivå, tid sedan skada, tidigare träning eller nuvarande sysselsättning när man skapar interventioner. Man bör i stället fokusera på de positiva psykiska och fysiska hälsoeffekterna träningen ger för att motivera personer med ryggmärgsskada till att träna. Utöver att arbeta med facilitatorer är det viktigt att förstå de ofta få, men starka barriärer till träning hos de som inte tränar. Genom att förstå dessa barriärer är de lättare att påverka och minimera.

Aim

The purpose of this study is to examine the factors that encourage (facilitators) and inhibits (barriers) exercise for persons who have had a spinal cord injury for more than 10 years. The questions included in the study are: What facilitators and barriers have the greatest impact on whether you exercise or not? Is sex, age, level of injury, number of years after the injury and the work situation associated with if you exercise or not? Is exercise frequency prior to the injury associated with the level of exercise after the injury? What are the optimal conditions for people with spinal cord injuries to engage in physical exercise?

Method

A survey was sent to 47 people who had had a spinal cord injury for more than 10 years and had participated in any of the RG Active Rehabilitation "Retro Camps". The survey included statements of facilitators and barriers to exercise. The statements in the survey were based on results from previous studies and pilot tested on six subjects with a spinal cord injury. In total, the survey contained 49 statements; 24 facilitators and 25 barriers to exercise. Depending on the amount of training in the last 6 months participants were classified as "trainers" (regular exercise at least 1 time/week) or "non-trainers" (never or irregular/infrequent exercise). Those who were "trainers" were asked to answer statements on facilitators and those who were "non-trainers" were asked to answer statements on barriers to training. The importance of each item statement was estimated from 0-10 on a numerical rating scale.

Results

Forty-four out of 47 subjects (94 %) answered the survey, 33 of these were classified as "trainers" and 11 as "non-trainers". The reasons (facilitators) to exercise that ranked highest, with a median between 9-10/10 were, “the value of transport to and from exercise”, to exercise “to feel better mentally”, “increase strength and fitness” and to “minimize or avoid future complications”. The main obstacles to exercise (barriers), with a median between 4-5/10 were “other priorities than training”, “poor accessibility to and in training facilities”, “lack of time and motivation” and “tiredness”. There were no significant differences between the “trainer” and “non-trainers” regarding demographic data and other personal data. There was also no significant difference in training frequency before and after the spinal cord injury.

Conclusions

Despite a small study material the survey provides information that could be used in interventions aimed at motivating people with spinal cord injuries to exercise. The study shows that it is not necessary to take special account of sex, age, injury level, time since injury, previous training or current employment, when creating interventions. One should therefore focus on the positive mental and physical health impact physical training provides to motivate people with spinal cord injury to exercise. In addition to working with the facilitators, it is important to understand the often few, but strong barriers to exercise among those who do not exercise. By understanding these barriers, they are easier to influence and minimize.