Gymnastik som kroppsövningskultur bildade grunden för såväl den lärarutbildning som kom att utvecklas när Per Henrik Ling fick i uppdrag att inrätta Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) år 1813, som för det svenska skolämnet i fysisk fostran. Gymnastik var också under större delen av 1900-talet namnet på det svenska skolämnet för fysisk fostran.
En viktig grund för gymnastikens legitimering var den syn på kropp och kroppsövning, hälsa och hygien som dominerade i samhället. I detta ingick en systematisk och disciplinerad träning och en skolning av kroppen enligt rådande könsnormer. I samband med idrottens alltmer dominerande ställning från 1960-talet, och inte minst samundervisningens genomslag i slutet av 1970-talet, förändrades värderingen av den kroppsträning som bedrevs inom lärarutbildningen. Gamla rörelsetraditioner luckrades upp och/eller byttes ut, de estetiska idealen monterades ned och en ny rörelsekultur inom gymnastiken och framförallt inom den fristående gymnastiken utvecklades. I artikeln diskuteras konsekvenserna av gymnastikens tillbakagång vid lärosätet samt orsakerna bakom kvinnogymnastikens, i det närmaste, utplåning.
[1] Ämnet bytte 1980 namn från Gymnastik till Idrott.
[2] 1992 ändrades namnet till Idrottshögskolan i Stockholm. Se vidare avhandlingen för en mer ingående historisk beskrivning.
[3] Begreppet kvinnogymnastik står för mer än att det bara är kvinnor som utför gymnastiken. Kvinnogymnastiken karakteriseras särskilt av rytmiska och dansanta rörelser.