Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka och beskriva hur behandlare inom Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) använder och ser på fysisk aktivitet som behandling av depression inom region Stockholm. Frågeställningarna rörde mottagningarnas handlingsplan samt metoderna för uppföljning i samband med rekommendationen av fysisk aktivitet. Ytterligare fokuserade en frågeställning på genomförandet av träning inom BUP samt vilka förbättringspotentialer eller vinster mottagningarna ser med det.

Metod

Fem respondenter från fyra olika mottagningar inom Barn- och ungdomspsykiatrin, Region Stockholm har intervjuats. Respondenterna kontaktades via mail. En semi-strukturerad guide med sju frågor med tillhörande följdfrågor följdes under intervjuerna. Intervjutiden var ca 40 minuter. Intervjun spelades in på en ljudfil och transkriberades. Slutligen gjordes en tematisk analys av materialet för att ta fram olika teman och underteman.

Resultat

En mottagning hade fysisk aktivitet som en stor komponent i sin behandling av depression. Två mottagningar implementerade det till viss del men hindrades av lokalbrist. Den sista mottagningen uteslöt fysisk aktivitet helt i sin behandlingsmetod då det inte ingick i deras handlingsplan. Gemensamt hade alla mottagningarna en positiv syn på implementering av fysisk aktivitet, däremot fanns en brist på resurser vilket hindrade implementering trots viljan och kunskapen att nyttja det. 

Slutsats

Det egna intresset för effekterna av träning verkar vara en viktig del i implementering av fysisk aktivitet. Bristen på resurser i form av tid, lokaler och ekonomi så pass påtaglig att det krävs en förändring och åtgärder för att säkerställa att resurser tillhandahålls för att främja fysisk aktivitet som en del av behandlingsmetoden inom BUP. Med ökad medvetenhet om vinster med fysisk aktivitet och mer kunskap om hur fysisk aktivitet kan implementeras kan möjligen uppfattningen om resursbrist minska.