Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH

Introduktion: Studier pekar på att stabila könsmönster dominerar undervisningen i idrott och hälsa (se t ex Brown, 2005; Paechter, 2003). Under det senaste decenniet har vidare ett antal studier om heteronormativitet i ämnet presenterats (Clarke, 2006; Hunter, 2004; Larsson, m fl, 2011a). Larsson, m fl (2011b) hävdar att heteronormer bidrar till att reproducera könsmönstren, inte minst genom att låsa fast elevers kroppar och handlingar vid förment heterosexuella identiteter. Detta fastlåsande hänger delvis samman med idrottslärares benägenhet att vilja ”anpassa” undervisningen efter kön (Larsson, m fl 2010). Sådan ”anpassning” sker alltid i förhållande till ett försanthållande (norm) och bidrar på så vis till reproduktionen av könsmönstren. Med utgångspunkt hos den amerikanske pedagogen Kevin Kumashiro (2004) föreslår Larsson, m fl (2011b) att lärare i idrott och hälsa, istället för att ”anpassa” undervisningen efter kön, ska undervisa paradoxalt (teaching paradoxically) för att utmana könsmönstren. Hittills har det emellertid varit svårt att i litteraturen identifiera vad denna paradoxala undervisning skulle kunna bestå i. Inom ramen för projektet ”Idrott och hälsa – ett ämne för lärande?” utspelades emellertid en lektionssekvens som kan betraktas som en så kallad heterotopi, en plats i rummet där dominerande normer utmanas.

Syfte & teoretisk ram: Syftet med presentationen är att visa en analys av denna heterotopi, detta tillfälle i undervisningen där heteronormer utmanas, avseende dess möjlighetsvillkor. I förlängningen är ambitionen att, utifrån analysen, diskutera normkritisk undervisning i idrott och hälsa i termer av hur kan man undervisa paradoxalt i idrott och hälsa?

Den teoretiska referensramen formas i mötet mellan normkritisk pedagogik (att undervisa paradoxalt) och sociokulturell lärandeteori (se t ex Säljö, 2000). Analytiskt riktas fokus mot heterotopins möjlighetsvillkor, framför allt avseende det sociala sammanhang vari den uppstår (inklusive den aktivitet som står på schemat) samt de normkritiska resurser som lärare och elever ger uttryck för.

Metod: Empirin består av videofilmer av lektioner samt intervjuer med lärare och elever där delar av intervjun kretsar kring filmsnuttar av ”didaktiska ögonblick” (Quennerstedt, m fl, pågående; se även Rønholt, 2002). I presentationen används videofilmer av två lektioner som innehåller undervisning i dans (schottis), där samtal mellan elever och mellan elever och lärare hörs. I intervjuerna med läraren och tre elever som deltog på lektionen ägnas särskild uppmärksamhet åt en situation i samband med dansen, där en elev ifrågasätter tvåkönad dans med hänvisning till sexuell läggning: ”Jag kanske är lesbisk”. När läraren blir uppmärksam på sitt försanthållande att man ”ska” dansa schottis i tvåkönade par, utbrister han: ”Det är min heteronormativitet som spökar.”

Resultat: Av den preliminära analysen framgår att danslektionen erbjuder tillfällen av tydlig heteronormativitet (dans pojke-flicka) som eleverna kan utmana. För att utmana normerna använder sig flickan i exemplet av en argumentationsteknik som ingått i undervisningen i ett annat av skolans ämnen (SO) samt uppmaningar från lärare på utvecklingssamtal att hon ska ”ta för sig mer” i diskussioner i skolan. Läraren förstår situationen utifrån ett begrepp – heteronormativitet – som han tillsammans med klassen har fördjupat sig i under lektioner i ytterligare ett annat ämne (NO).

Diskussion: Vi menar att fallet pekar ut en väg som kan utvecklas mot en normkritisk pedagogik i idrott och hälsa. Se till att skapa situationer där heteronormerna är så tydliga att de blir lättillgängliga för eleverna, utrusta eleverna med redskap för att utmana normerna, utrusta lärarna med redskap för att skapa potentiellt queera situationer samt för att förvalta elevernas utmaningar av heteronormativiteten. Detta kan vara att undervisa paradoxalt.