Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien var att undersöka synen bland vårdpersonal på fysisk aktivitet på recept (FaR) för personer med psykisk ohälsa, samt upplevda hinder vid implementeringen av FaR.

Frågeställningar

• Vilka upplevda hinder finns bland vårdpersonal som motverkar dem från att ordinera FaR till personer med psykisk ohälsa?
• Hur ser vårdpersonalens kunskap ut inom fysisk aktivitet och dess effekt på psykisk ohälsa?
• Vad har vårdpersonalen för inställning till och erfarenhet av FaR och är det en arbetsmetod som de har för vana vid att använda som behandling till personer med olika slags psykologiska besvär?

Metod

Studien är en intervjustudie gjord utifrån en kvalitativ metod där datan analyserades utefter en deduktiv innehållsanalys. Det teoretiska ramverket som har använts är “Theoretical domain framework”, förkortat TDF, vilket har styrt såväl studiens intervjufrågor som analysen. Datan kodades utifrån ramverkets 14 domäner, och genererade analysens teman. Intervjuguiden var av semi-strukturerad karaktär med 21 stycken frågor samt följdfrågor. Rekryteringen av deltagare skedde via mejl samt facebook-inlägg. Totalt medverkande 12 stycken deltagare som bestod utav 5 allmänläkare, 5 fysioterapeuter och 2 sjuksköterskor. Det de alla hade gemensamt var att de hade erfarenhet av att jobba med FaR och personer med psykisk ohälsa.

Resultat

Resultaten visar på att vårdpersonalen hade en positiv inställning till FaR som behandling mot psykisk ohälsa, där en del använde det mer än andra. Alla visste hur de skulle skriva FaR:et, och de kände till hälsoeffekterna av fysisk aktivitet på den psykiska hälsan. Däremot visade några läkare en osäkerhet kring ifall FaR i dess receptform var nödvändig. De menade att ett bra rådgivande samtal är lika effektivt som ett FaR. De vanligaste hindren i att ordinera FaR var patientens egna hinder och tidsbrist. Övriga hinder var brist på lokala samarbetsorganisationer, ostrukturerad uppföljningen, onödig försiktighet samt politikernas misslyckade satsning. Det framkom att mer utbildning inom fysisk aktivitet och FaR skulle på sikt öka förskrivningen inom hälso- och sjukvården.

Slutsats

Sammanfattningsvis ansågs FaR vara en lämplig metod att överväga och en viktig del i arbetet med psykisk ohälsa, även om det alla gånger inte behöver vara ett recept involverat. Arbetet kring fysisk aktivitet och levnadsvanor är en oerhört viktig del och något som behöver få mer utrymme inom hälso- och sjukvården. Utvecklingen tycks gå i rätt riktning men det finns stor förbättringspotential. FaR ansågs vara en underutnyttjad resurs där fler insatser med exempelvis ökad utbildning, mer strukturerad uppföljning och dokumentation behövs för att öka implementeringen av FaR.

Aim and research questions

The aim of the study was to investigate the view among health care professionals on physical activity on prescription (PAP) for people suffering from mental illness, as well as perceived barriers to implementing PAP.

Research questions

• What perceived barriers exist among health care professionals that discourage them from prescribing PAP to people with mental illness?
• How does health care professionals's knowledge look like regarding physical activity and its effect on mental illness?
• What are the attitudes and experiences of PAP among health care professionals and is it a tool that they usually use as treatment for people with different kinds of psychological disorders?

Method

The study is an interview study based on a qualitative method where the data was analyzed using a deductive content analysis. The theoretical framework used is “Theoretical domain framework”, abbreviated TDF, which has been the basis for both the interview guide and the analysis. The data was coded based on the framework's 14 domains, and generated the themes of the analysis. The interview guide was of a semi-structured nature with 21 questions and follow-up questions. The recruitment of participants was via e-mail and facebook posts. A total of 12 participants took part, consisting of 5 general practitioners, 5 physiotherapists and 2 nurses. What they all had in common was that they had experience working with PAP and people with mental illness.

Results

The results show that the health care professionals had a positive attitude towards PAP as a treatment for mental illness, where some used it more than others. Everyone knew how to prescribe PAP, and they were aware of the benefits that physical activity has on the mental health. However, some doctors reported uncertainty about whether PAP in its prescription form is necessary. They believed that a good advisory call is just as effective as a PAP. The most common barriers to prescribing PAP were patient's own barriers and lack of time. Other obstacles were the lack of local co-operative organizations, unstructured follow-ups, unnecessary caution and the failure of politicians. It emerged that more education in physical activity and PAP would in the long run increase the prescription in health care.

Conclusions

In summary, PAP was considered to be an appropriate method to consider and an important part of the work in regards to mental health, although it does not always have to be a prescription involved. Physical activity and lifestyle plays an extremely important part and is something that needs to be highlighted more in health care. The development seems to be going in the right direction, but there is still great potential for improvement. PAP was regarded as an underutilized resource where more efforts with, for example, increased education, more structured follow-up and documentation are needed to increase the implementation of PAP.