Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH

Syfte och frågeställning

Syftet med uppsatsen var att undersöka hur synen på eleven och kroppen framställs i läroplanerna för särskolan åren 1946–2011. För att besvara studiens syfte användes fem frågeställningar.

• Hur framställs eleven i särskolan för de olika läroplanerna?

• Vilken syn på eleven finns i särskolan för de olika läroplanerna?

• Vilken syn på kroppen finns i de olika läroplanerna?

• Vad ska kroppen användas till och vilka egenskaper ska utvecklas?

• Om och i så fall hur synen på elev och kropp förändrats över tid? Den sista frågeställningen berörde historisk kontinuitet och förändring för studiens hela tidsspann 1946–2011. 

Metod

Metoden var en innehållsanalys med utgångpunkt ur hermeneutiken. För att besvara frågeställningarna användes ett analysschema. Analysschemat kopplade ihop källmaterial, teoretisk utgångspunkt och syftet med uppsatsen. Teorin som används i uppsatsen är Civilisationsprocessen.

Resultat

Läroplanen 1946 och läroplanen 1959 försöker träna eleven till att bli normal. Eleven ska vara borta från hemmet och är inte medborgare. Fram till läroplanen som lanserades 1973 var synen på kroppen dualistisk, en uppdelning mellan kropp och själ. Läroplanen 1973 visar på en mer humanistisk syn, där eleven skall utvecklas efter sina förutsättningar. 1973 kan också ses som den stora vändpunkten kring synen på eleven och kroppen i särskolan. Läroplanen för 1990 och 2011, visar att hemmet får ett stort ansvar i att fostra eleverna.

Slutsats

Det återfinns både kontinuitet och förändring i läroplanerna för särskolan. Samhället har civiliserats och synen på det normala och onormala har förändrats utmed samhällets förändring. Synen på eleven och kroppen har förändrats från 1946 års läroplan om kroppen som en motor och att eleven ska tränas till att bli ”normal”. Till 2011 års läroplan om varje individs enskilda behov, att alla individer har en möjlighet att utvecklas och att olikheter framställs vara en styrka. Det återfinns en kontinuitet och det är läroplanernas behov av att kategorisera människor som onormala.

Aim

The aim of the study is to examine how the view of the pupil and the body is depicted in the curriculum for compulsory school for pupils with learning disabilities (“Särskolan”) in 1946–2011. Five research questions are used to fulfill the aim of the study:

How is the pupil in “Särskolan” depicted in the different curriculums?

How is the pupil viewed in the different curriculums for “Särskolan”?

What is the view on the body in the different curriculums?

How should the body be used and which qualities are supposed to be developed?

If and how the view on the pupil and the body has changed over time? The last research question concern historical continuity and change for the study’s entire time frame (1946-2011).

Method

The method was a content analysis grounded in the hermeneutic field. To answer the research questions a coding scheme was utilized for analysis. The scheme connected the source material, theoretical framework and aim of the study. The theory applied was The Civilizing Process.

Results

The curriculum of 1946 and 1959 attempts to train the pupil to become normal. The pupil should be removed from the home and is not considered a citizen. Up until the curriculum of 1973 the view of the body was dualistic, with a split between body and soul. The curriculum of 1973 points toward a more humanistic view, where the pupil’s individual need is the basis for development. 1973 can also be seen as the turning point for the view of the pupil and the body in “Särskolan”. The curriculum depicts the body as a tool for achieving wellbeing. The curriculum for 1990 and 2011 shows that the home is given substantial responsibility for raising the pupil. Body and soul generate each other.

Conclusions

Both continuity and change is found in the curriculums for “Särskolan”. Society has been civilized and the view on normal and abnormal has changed alongside society. The pupil and the body has changed from 1946’s idea of normalizing the pupil through training to 2011’s idea of finding strength in differences. A continuity is found in the curriculums’ need to categorize people as “different”