Kapitlet beskriver hur Sveriges mest nyttjade grönområde, nationalstadsparken i Stockholm och Solna (Ulriksdal, Haga-Brunnsviken och Norra samt Södra Djurgården), växte fram dels genom ett förändrat markutnyttjande mellan 1500- och 1700-talen i form av en barockträdgård, jaktparker och engelska parker, dels genom en politisk process som ledde fram till en ny lagstiftning och därmed nationalstadsparkens bildande 1995. Natur- och kulturvärden knutna till detta landskap beskrivs. De kompletteras med beskrivningar av det inre skärgårdslandskapet från Norra Djurgården via Lilla och Stora Värtan och dess angränsade områden till och med Bogesundslandet. Det senare områdets historia, värden och friluftskvaliteer kompletterar nationalstadsparkens, och bidrar till ett sammantaget tätortsnära friluftslandskap med osedvanliga kvalitéer.