Syfte och frågeställningar
Syftet med studien var att undersöka hur idrottare upplever sin tid som skadade och vad som motiverar dem att rehabilitera och sedan fortsätta satsa efter skadan. Vår hypotes var att de utövare som rehabiliterat sig och sedan fortsatt att satsa drivs av en inre motivation men kräver även yttre stöd/yttre motivation från tränare eventuella lagkamrater och annan social omgivning.
Metod
Data insamlingen till studien skedde kvalitativt genom semistrukturerade intervjuer som spelades in med hjälp av diktafon samt dator. Målgruppen var idrottare som var skadade eller har varit skadade och genomgått rehabilitering. Respondenterna var fyra stycken, hälften kvinnor, hälften män och hälften tränade lagidrotter samt andra hälften individuella idrotter. Ålderspannet hos respondenterna var mellan 21 – 29 år.
Resultat
Resultatet visade att respondenterna styrdes av inre motivation i sitt idrottsutövande, men i rehabiliteringen av yttre motivationer. Det framkom att omgivningen var en faktor som kunde påverka respondenternas motivation både positivt och negativt. Samtliga respondenter uppgav att de kände att stödet från omgivning hjälpte dem att hålla uppe motivationen och brist av socialt stöd kan leda till försämrad motivation, så kallad amotivation. Respondenterna upplevde tiden som skadad känslomässigt jobbigt speciellt vid skadetillfället och uppgav att deras idrottsföreningar inte tillämpade mental träning i samband med rehabilitering av idrottsskada.
Slutsats
Studien visade på att idrottsskador kan vara känslomässigt komplexa och av resultatet finner vi ett samband mellan yttre motivation och behovet av stöd. Desto mer yttre motiverad en idrottare är ju mer stöd och uppmärksamhet krävs för att hålla motivationen hög. Resultatet visade att det inte förekommit någon medveten psykologisk hantering i träningsplaneringen vid skadesituationer från respondenternas förbund. Mental träning var något som efterfrågades av respondenterna I samband med idrottsskador.