Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH

Detta kapitel ger en inblick i framväxten av trygg idrott, ett område som växt i omfattning, uppmärksamhet och fokus de senaste åren. Vi belyser vad trygg och otrygg idrott innebär, varför det är viktigt som forsknings- och arbetsområde, samt hur samhällsvetenskaplig idrottsforskning under de senaste 50 åren har bidragit till dess utveckling. Vår analys av ett urval av doktorsavhandlingar visar en första våg av forskning som implicit behandlade trygg idrott genom teman som makt, moral, ledarskap, barn- och föräldraperspektiv. Vi belyser hur denna kunskap bidragit till utvecklingen av den forskningsfront vi ser idag. Därefter identifierar vi en andra våg av idrottsforskning som mer explicit undersöker trygg och otrygg idrott, med fokus på missförhållanden som sexuella och emotionella övergrepp samt barns rättigheter. Återkommande vittnesmål om kränkningar och övergrepp samt internationell forskning visar på en omfattande problematik och ett fortsatt behov av forskning och åtgärder mot otrygg idrott i den svenska idrottskontexten.

The sport movement must protect children and young athletes from all forms of abuse. However, research points to a disconnect between policy and implementation of policy against sexual abuse. No studies have investigated measures against sexual abuse in Swedish sport. The purpose of this study was to explore measures against sexual abuse in the 10 largest sports federations (SFs) for child and youth sport in Sweden. The study draws on interviews with representatives (n = 18) of the SFs and on a review of SFs' website content regarding sexual abuse and safe sport. Results show that the SFs have taken few or no measures against sexual abuse. Measures for safe sports vary in existence, development, and organization between the SFs, and many SFs are in the early stages of safe sport measures and practice. Although the SF representatives emphasize that sexual abuse is unacceptable, a conflict between making it visible or invisible emerges and creates a gap between policy and practice. Reproducing a culture of silence around sexual abuse in sports seems advantageously for SFs. Social and organizational factors that can debilitate safe sport measures and facilitate sexual abuse in sport are discussed.

Sexuella övergrepp inkluderar alla ovälkomna, kränkande sexuella handlingar, antingen utan samtycke eller med manipulerat samtycke. Sexuella övergrepp är förtroendebrott som strider mot barns och mänskliga rättigheter, liksom mot idrottsrörelsens etik och värdegrund. Utöver sin värdegrund har Riksidrottsförbundet en formulerad policy mot sexuella övergrepp. Policys betyder dock ingenting om de inte tillämpas. I nyhetsmedier, sociala medier och dokumentärer har sexuella övergrepp mot barn inom idrotten uppmärksammats på senare år. I ljuset av metoo och enligt forskningen på området framträder dock sådana vittnesmål som toppen av ett isberg. I forskningen skildras också en historia av förnekelse och försummelse av sexuella övergrepp mot barn inom idrotten, vilket går hand i hand med en djupt rotad tystnadskultur.

Den här studien inkluderar idrottens tio största specialidrottsförbund (SF) inom barn- och ungdomsidrotten: fotboll, innebandy, ridsport, simidrott, gymnastik, tennis, ishockey, handboll, basket och friidrott. Tillsammans omfattar dessa SF över 80 procent av barn- och ungdomsverksamheten i svensk idrottsrörelse. Syftet med studien är att undersöka vilka åtgärder dessa SF har vidtagit mot sexuella övergrepp. Trygg idrott och sexuella övergrepp kopplas ihop med relaterade gråzoner som tenderar att komplicera åtgärder. Studien baseras i huvudsak på intervjuer med 18 SF-representanter. Den inkluderar även en genomgång av webbplatserna för respektive SF och en analys av styrdokument på området.

Resultaten visar att idrottens största SF har vidtagit få eller inga åtgärder som explicit adresserar sexuella övergrepp mot barn och ungdomar inom idrotten. Trygg idrott i bredare bemärkelse är ett ganska nytt fokus- och arbetsområde, där SF kommit olika långt vad gäller åtgärder. Några SF har ett pågående arbete sedan flera år tillbaka, andra planerar sina första initiativ på området just nu. Även på informationskanaler som webbplatser, och i underlag som styrdokument, är sexuella övergrepp mestadels osynligt. Det gäller i än större utsträckning de gråzoner som omgärdar sexuella övergrepp.

Anledningen till att både preventiva och reaktiva åtgärder på området är begränsade är inte att det saknas avståndstagande eller ställningstagande mot sexuella övergrepp mot barn – tvärtom, i alla SF uttrycks det unisont att det är fullkomligt oacceptabelt. Snarare handlar det om ett antal utmaningar som står i vägen för en tillämpning som speglar policyn. I studien beskrivs dessa utmaningar närmare, men också vilka motiv som finns bakom viljan att utveckla åtgärder och skapa en tryggare idrott.

I studien dras slutsatsen att det finns motsättningar mellan att synliggöra respektive osynliggöra sexuella övergrepp. Det är inte uteslutande en problemlösning att uppmärksamma sexuella övergrepp i dagsläget, utan det riskerar samtidigt att orsaka problem. Det kan skapa en känsla av otrygghet snarare än trygghet. Kontentan blir att tystnadskulturen inom idrotten i dagsläget lönar sig, liksom det gör i samhället i stort. För att staka ut en väg framåt trots dessa motsättningar och utmaningar formuleras avslutningsvis ett antal rekommendationer till idrottsrörelsen.

Detta bidrag handlar om sexuella övergrepp inom idrotten. Det handlar också om de gråzoner som omgärdar sexuella övergrepp och komplicerar gränserna däromkring. I kapitlet sammanfattas de viktigaste resultaten från en ny studie som genomförts i samarbete med Riksidrottsförbundet. Dessutom presenteras idrottsrörelsens fem rekommendationer för att förhindra och hantera sexuella övergrepp inom idrotten

Den dominerande bilden av sexuella övergrepp inom idrotten idag är snedvriden och därmed kontraproduktiv för att skapa systematisk förändring. Med en tydligare, evidensbaserad problembild skapas bättre förutsättningar att utveckla effektiva proaktiva och reaktiva åtgärder, och i sin tur en tryggare idrott, skriver Susanne Johansson, GIH.

Elite-athlete Karin was 17 years old when the considerably older team coach Selma became her girlfriend. Responding to calls to prevent harm and sexual abuse in sport, this study represents Karin’s story, investigates how she makes sense of her coach-athlete sexual relationship, and analyses what can be learnt about consent. Although sexual consent is often the defining criterion of sexual abuse, consent is rarely explicitly defined or its social implications examined. Moreover, there are no studies on coach-athlete lesbian or gay relationships despite sexual minority vulnerability. The interview with Karin was analysed using narrative case study methods; represented as a short story and discussed in reference to sexual consent theory. The analysis outlines contextual factors conditioning the negotiation of consent and problematizes heteronormative, gendered perpetrator and victim stereotypes. Secrecy, alienation, and isolation is recognised, extending into additional vulnerability inflicted on socially problematic and atypical coach-athlete relationships. In conclusion, social implications of consent are more complex than yes/no to sex or inherent incapability to consent. Consent is multi-layered, alternately absent and present; an ongoing process that includes compromises, contradictions, and (re)negotiations influenced by structure and agency. Further research examining a diversity of sexual experiences among majorities and minorities is proposed.

Sexual harassment and abuse (SHA) can have a profound negative impact, but research on SHA in sport is scarce and studies of SHA in Swedish sport are absent. This study explores (a) self-reported prevalence of SHA perpetrated by coaches among male and female Swedish athletes, and (b) descriptive statistics for coach–athlete relationship factors and the association between these relationship factors and reported SHA. Current and former Swedish club sport athletes (n = 477) aged 25 participated in the survey. Athletes reported 5.5% prevalence of coach SHA, of which inappropriate, unpleasant, or offensive physical contact were most common. No significant differences of SHA frequency were displayed across gender, sport performance levels, or individual/team sports. A majority of athletes (55–95%) reported trust, closeness, substantial coach influence over sport performance, and instructional physical contact as main coach–athlete relationship factors. A minority (13–39%) reported dependency, substantial coach influence over personal-life, non-instructional physical contact, sexualized comments and jokes, and flirting. Prevalence of coach–athlete friendships, athlete attraction to coaches, and coaches’ instructional physical contact differed significantly between male and female athletes. Closeness and athlete attraction to coaches were negatively related, and coaches’ non-instructional physical contact and flirting were positively related to reported SHA. Multi-causality and ambiguity of coach–athlete relationship factors are discussed.

Infatuation, love and sexual relationships exist virtually anywhere. Coach–athlete sexualrelationships (CASR), however, are overlooked and under-researched. Within sport sociology, CASR have been framed predominantly by a sexual abuse discourse. Informed by Foucault’s discourse analysis, this study explores how discourses regarding performance enhancement in elite-sport and coaching, and romantic love, frame female elite-athletes’ experiences with CASR. Interviews with four female elite-athletes aged 26–30 were conducted. The results indicate that CASR are potentially problematic because they intersect and challenge discourses comprising elite-sports, coach–athlete relationships, female sexual agency, and love. Moreover, discourses of power differ between the professional and private contexts. While the athletes expect their coaches to exert dominance and control in the elite-sport context, love relationships are about equally and mutually giving away power and control. Although CASR can facilitate motivation and performance, framing CASR as inherently unequal and abusive can contribute to stigmatisation, secrecy and athlete disempowerment.